För mig har drömmen om att topptura långsamt växt fram. Jag har vetat att de finns, med upplevt att det ligger på en helt annan liga av tekniskt färdighet och erfarenhet av skidåkning. Passande nog uppenbara sig denna nybörjarkurs – en medelväg där man inte behöver kunna allt, utan får möjlighet till att lära sig grunderna i toppturandets mytomsbundna magi.
Mina förberedelser inför resan har jag delat upp i tre kategorier: träning, utrustning, skidåkning.
Utrustning: Inför kursen har vi fått en tydlig packlista, de mesta med prycklar man lär hitta mer eller mindre i en friluftsentusiasts garderob. Jag tycker det är fruktansvärt roligt med utröstning i alla dess färger och former och har behövt komplettera en del inför denna resa. Saker som jag tittat på är material som håller en varm och att det ska kunna andas eller ventileras på ett bra sätt, då man ska undvika svett som pesten. Blöt = nedkyld vintertid, och om det är något jag tycker mindre om så är det o frysa. Annat titta på är passform, får jag plats med några lager i den här storleken? Och finns det något som känns risk för skav? Två riktiga guldklimtar som hittades på den lokala second hand butiken var ett par Hestra handskar med ett inre och yttre vante för 30 kronor(!) och en skaljacka från Marmot för 400 kroner (!!).
Träning: I samband med kursen fick man tillgång till ett 16 veckors långt träningsprogram, med styrketräning, kondition och intervallpass. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag har dragit mig länge för att gå till ett gym. För att träningen skulle bli av 4ggr i veckan anpassade jag upplägget med att variera konditions och intervallpassen på längdskidor, skridskor, jogg i skog och innerstad. Och håll i er nu – för när det var dåligt väder, då sprang jag på gymmets löpband inomhus till och med. Det viktigaste för mig var att träningen blev av i slutändan. Träningen ger mig också ett lugn inför kursen, att jag gör något aktivt för att påverka slutresultatet. För jag vet fortfarande inte hur krävande det är att åka (och framförallt gå) på en topptur, men ju längre in i träningen jag har kommit – desto bättre har det känns. Men så kommer tvivel tankarna: tänk om jag kämpat och slitit med träningen osså kommer jag ditt och ÄNDÅ är sämst. Då skrattar jag istället, då får det väl va så, jag vet att jag gjort mitt bästa. Om det är nånting jag vill ge mig själv är det dom bästa förutsättningarna för att kunna ta till mig allt under dem 3 intensiva kurs dagarna och då spelar den fysiska orken en stor roll för långa dagar utomhus.
Skidåkning: Lyckan har varit stor när denna vinter kommit med en hel del snö, så pass att jag lyckligt lottad har kunnat åka skidor i den lokala skidbacken som tyvärr inte längre är en garanti med allt varmare vintrar. Även skidåkningen har blivit en del av mina förberedelser inför resan. Dels så har jag kunnat testa i lugn och ro om dom nya delarna av min utrustning fungerat som jag tänkt mig. Om jag blir för kall o behöver flera lager eller för varm och hur bra ventileringen gör sitt jobb, detta för att ge mig själv en referensram att gå efter så jag kan reglera kroppstemperaturen hyfsat bra väl ute på tur i skarpt läge. Som vilka lager som funkar bra tillsammans och vad som slutligen ska följa med i resväskan. Samtidigt som jag har fått in flera timmar i backen som gjort mig allt säkrare i min åkning, så märker jag också en tydlig skillnad i hur det känns i kroppen under och efter åkningen med det specifika träningsupplägget, i att jag framförallt orkar mycket mer.
Sen valde jag att investera i en skidlektion också. Kort om min skid erfarenhet: Sporadiska resor under uppväxten med familjen till (tänk valfri budgetvänlig skiddestination i norra Sverige) fjälls, där vi åkt för skoj skull. Jag har ändå känt mig som en hyfsat okej skidåkare i blåa och röda backar med parallella skidor men blir aningen osäker när underlaget blir isigt Jag har till och med klarat av enstaka svarta backar. De dock med adrenalinpåslaget på max, gråten i halsen och en pappa som kört ner för länge sedan och står och ropar nedanför backen så gott det går “Jamen de är ju bara o svänga!”.
Under skidlektioner instruerar Stefan den pensionerade skidläraren mig med åkposition, hur jag får till ordentliga skär, stavfattning och carvingsvängar, jag får också tips och råd hur jag kan använda teknikerna vi övar på i lös snö. Med hans verktyg och positiva kommentarer och snarare konstateranden att “du kan ju åka!” känns det som att jag växt en meter med självförtroende i pjäxorna, när lektionen lider mot sitt slut har orosmolnen över själva skidåkningen inför kursen också blåst bort. Detta är verkligen något jag rekommenderar om man känner sig osäker, det blir så mycket lättare och roligare med skidåkningen i stort med någon som kan ge direkt feedback.
Inför resan hölls även ett digitalt möte där guiderna gick igenom lavinkunskap, specifik lavinutrustning, och en hel del teknik. Dels hur man gräver effektivt upp någon ur snön till matnyttig statistik om olycksfall kopplat till laviner och bra appar och hemsidor som man kan använda när man väl planerar sin egna tur. Summa summarum så kände jag mig lätt överväldigad av realiteten som präglar toppturandet och dem olyckor man faktiskt kan råka ut för. När informationen hunnit landa lite och jag hunnit reflektera över hur många faktorer som faktiskt spelar in i ett åk så kändes det mindre läskigt. Som med dem flesta grejer så är planeringen A o O som snöförhållanden, prognoser, färdväg, riskbedömning, plan A och plan B, kommunikation inom gruppen och sist men inte minst den egna avvägningen alla behöver göra som ägnar sig åt äventyr i olika former “är det här värt risken”. Det blev en god påminnelse om den kraft som finns i naturen även vintertid till fjälls och den välbehövda respekt och planering som behövs för att vistas i den på ett tryggt sätt.
Vi på Topo önskar Moe stort lycka till på sin toppturskurs. Ni kan följa Moe på Instagram @tursoderblom