Jag trodde aldrig att jag skulle bestiga berg

I mitten av september 2024 förändrades hela mitt liv på några sekunder. Mitt 15 år långa förhållande var över och jag har blivit lämnad. Efter flera år av gamla och sjuka hundar som lämnat ett enormt hål i hjärtat så hade jag ingenting kvar. Jag var helt ensam. Jag var arg, ledsen och visste ingenting. Jag, snart 40 år gammal, måste börja om igen och jag måste ändra på precis allt.

Jag minns det som igår, jag hade skaffat gymkort på en lördag kväll för att ha någonstans att stoppa all min ilska. Mitt i träningen fick jag en ide och jag skrev ett meddelande till min storasyster Emma ”mitt liv har gått åt helvete, får jag hänga med till Kebnekaise i sommar?”  Svaret jag fick då var ”självklart, men jag är på väg till Nepal om några dagar och du kan åka med dit om du vill”. Det kunde jag tyvärr inte med så kort varsel (plus att vad är det för galning som föreslår en sån sak haha). Det blev istället en resa till Sardinien med Emma där jag fick testa att klättra och jag hade så roligt.

Juli 2025 åkte jag med Topo Travel till Jotunheimen. Jag hade aldrig vandrat på det sättet innan och jag hade aldrig bestigit några berg. Jag är faktiskt höjdrädd men Emma sa att det skulle gå bra och jag litade på henne. Första dagen gjorde vi Besseggen och jag ska inte ljuga, det var lite exponerat på vissa ställen och jag kände lite smått panik. Men vilken fantastisk dag det blev, jag fick verkligen utmana mig själv både fysiskt och psykiskt. Jag hade aldrig gått i den terrängen innan, visste inte ens vad scrambling betydde och det var många timmar att vandra. Allt gick så bra och jag som var total rookie klarade hela vägen utan att lägga mig ner och gråta.

Dag 3 besteg jag mitt första berg någonsin Kyrkja 2032 meter och jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv. Vi var några i gruppen som var lite oroliga sista biten till toppen för det såg läskigt ut men vi fixade det tillsammans med stöd från varandra, Emma och Erik (vår andra guide). Alla klarade hela vägen upp till toppen och jag vågade till och med titta ut över kanten utan att få panik. Jag kände mig trygg i en situation jag aldrig trodde att jag skulle frivilligt sätta mig själv i.

Sen gjorde vi Galdhöpiggen, alltså vilken grej! Vi gick en helt egen väg upp, inte en människa på flera timmar och det var bara vi och berget. Vi kom fram till glaciären och helt plötsligt är jag inknuten i replag och har stegjärn på fötterna ”hur hamnade jag här!?” Det var så roligt och spännande. Jag kände mig inte orolig eller rädd på glaciären och jag kom på mig själv med att jag gick och log precis hela tiden. Det var något av det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Efter glaciären var det mycket sten, så mycket att jag aldrig ville se en sten igen i hela mitt liv. Sen stod vi där på toppen och jag hade helt plötsligt bestigit mitt andra berg, Norges högsta berg! Jag var helt chockad över hur mycket jag faktiskt klarar. Jag var otränad med noll erfarenhet och jag klarade att ta mig till toppen. Även om det var jobbigt att gå ner så bestämde jag mig för att jag definitivt vill se stenar igen.

Mitt ”jobb” på denna resan var att frakta allas utrustning, handla, fixa fika till deltagare mm. Det betydde att jag inte gick vandringen mellan bergen utan grejade med lite allt möjligt varannan dag. Detta passade mig perfekt som var så ovan att vandra i många timmar i sträck och jag gillar att hjälpa till om jag kan. Första dagen jag körde mellan campingarna så hade jag två deltagare med mig, en som behövde vila lite och en som behövde köpa nya skor. Jag kommer göra samma resa även detta året så om det är så att man är lite orolig för orken eller annat så kan man hänga med mig i bilen till nästa ställe.

Detta var en helt ny typ av resa för mig och jag älskade varje sekund. Det kan låta klyschigt men jag kände att jag levde för första gången på väldigt många år. Jag vet att det inte alltid är så lätt att inte veta vad som väntar på en sån här typ av resa som Jotunheimen men jag kan faktiskt med all säkerhet lova att det kommer lösa sig, för allt löser sig när man reser i grupp och med guide.

Hösten 2025 åkte jag till Schweiz och Dolomiterna och vandrade med en vän. Det var bara vi två och det blev enklare vandringar då jag, med minimal erfarenhet, var den som hade mest erfarenhet. Helt otrolig resa det med, Dolomiterna är så häftigt.

Det blev inget Kebnekaise förra året men nu ska jag med i sommar och gå östra leden istället. Ska bli så roligt och jag tror att det kan finnas platser kvar ifall någon vill hänga med.

I mars i år så åkte jag med Topo och Emma igen, till Kilimanjaro. Jag ska inte skriva så mycket om det för jag tycker att du ska kolla på den jättefina videon på Youtube istället. Jag tog mig till toppen, jag som aldrig varit högre upp en Galdhöpiggen innan, klarade hela vägen upp till 5895m!

Det är omöjligt att beskriva den känslan men jag ska försöka. Jag har aldrig gråtit av lycka förens den dagen. Att jag, som mådde så dåligt för 1,5 år sen, kan vända på hela livet och hitta rätt igen. Jag trodde aldrig att jag skulle klara en sån sak. Jag trodde inte att jag var så stark som jag faktiskt är. Helt galet!

Jag har haft ett otroligt stöd från min syster på resorna och det kommer du också att ha. Hon och alla andra guider är ju där för att hjälpa er att nå era mål. Dem gör ju så att det där som kändes omöjligt faktiskt är möjligt. Vi behöver alla känna att vi klarar mer än vad vi tror.

Sen vill jag bara säga en sista sak till dig som behöver höra detta. Jag jobbar som frisör och jag klipper väldigt många pensionärer och många av dem är över 80 år idag. Det finns inte en enda person som säger att dem ångrar att dem reste, att livet går så snabbt och dem önskar snarare att dem hade rest mer och passat på när kroppen orkade. Alla säger samma sak, att man inte får vänta, att livet ska levas nu. Dem har ändå levt dubbelt så länge som mig så vem är jag att säga emot?