Förra sommaren bröt jag min fot. Jag brukar säga att det hände i min strävan efter att vara en miljövän – jag försökte hoppa sönder en kartong på återvinningsstationen. Kartongen höll, jag föll. Frakturen var ett faktum. Jag, som de senaste åren, sagt att jag vill bestiga Kebnekaise innan jag fyller femtion, såg drömmen om ett toppförsök skingras samtidigt som halva benet gipsades. Vem hade kunnat ana att en sådan liten fraktur skulle kräva så mycket gips?
Men foten läkte. Och när Topo utlyste sitt äventyrsstipendie i höstas, sökte jag på direkten. Min dröm, att ta mig an Keb innan femtio, levde fortfarande. Men det började bli bråttom, jag fyller nämligen 50 i december i år. Några dagar innan julafton fick jag mailet om att jag var en av Topos stipendiater. Pulsökning och lyckotårar, och en mild oro över foten. Skulle den hålla?
Nu börjar resan mot Kebnekaise och den västra leden upp närma sig med stormsteg. I början augusti åker jag med nattåget upp. Och då kan man fråga sig; hur har förberedelserna gått? De har gått upp och de har gått ned, kan man säga – både mentalt, fysiskt och ibland även bokstavligen (hej hej backträning). Jag som gärna undviker backar i vanliga fall om det inte står backpass i slowrunningschemat, har baxat ovanligt många backar de senaste månaderna. Den största skillnaden har kanske varit att jag växlat från att springa i backe, till att gå.
Jag har fått ett 16 veckor långt träningsprogram från Topo Travel. Har jag följt det till punkt och pricka? Verkligen inte, men programmet har fått utgöra ett ramverk för min träning. Jag är en tränande person även när jag inte siktar på ett toppförsök. Jag tränar främst styrketräning (baslyften och kettlebells när andan faller på) samt slowrunning, så det har varit ganska enkelt att anpassa min träning för Kebnekaise. Jag har bytt ut många av mina slowrunningpass mot längre promenader och vandringar och aktivt sökt mig bort från vägarna och in i kuperad terräng – inte alltid helt lätt när man bor i Stockholm och även ska hinna jobba, laga mat, rodda tonårsbarn och gärna både tvätta och vika det man tvättat ibland.
Men nog har det blivit vandringar ändå, både i skogarna nära mig och en halvmaratonsvandring längs med Sörmlandsleden tillsammans med en ny outdoor-vän som jag mött via Topo Hiking Club (som också är en av årets stipdendiater). Inte att förglömma är min bagerivandring i suget på den perfekta pistagecroissanten vid Skogskyrkogården – shout out till Bageri Kompass – 11 km dit och sedan lika långt tillbaka. Och kallbadet (bra träning för pannbenet). Och uphills i Hammarbybacken. Den tysta vandringen i aril. Så mycket roligt jag haft redan i år, innan resan ens går mot Kiruna. Till stor del tack vare månadsutmaningarna i Topo Hiking Club, som varit perfekt motivation att komma ut i naturen och testa nya grejer, vilket har varit viktigt för både kroppen, pannbenet och självförtroendet.
Min fot har inte alltid betett sig exemplariskt. De fina och dyra kängorna jag investerade i redan börjat av året har visat sig vara nära på omöjliga att bryta in. Jag har andra och lättare kängor hemma, så det är ingen katastrof. Tidigt i våras, troligtvis på grund av en liten överbelastning under rehabprocessen av foten, drog jag på mig plantar fasciit. Då blev jag nervös. Allt gjorde ont och jag tänkte att jag aldrig kommer ta mig ens till Nikkaluokta. Men vila, stretch och massagebollar hjälpte. Ibland gruffar foten missnöjt till, men det går snabbt över.
Min största oro, utöver foten, har faktiskt varit själva tältandet. Det går naturligtvis att boka säng på fjällstationen, men jag vill tälta med resten av gruppen. Så vad är det med tältandet som gör mig nervös? Främst det faktum att jag 1) inte tältat sedan jag gick i gymnasiet samt 2) att jag är hopplöst dålig på pussel, och jag minns 90-talets tusen tältpinnar med stor fasa. Efter mycket research köpte jag till slut ett tält och i midsomras sov jag i det för första gången. Jag har glädjande nyheter: jag är tydligen kapabel att resa ett tält nu för tiden. Om jag sov bra i tältet? Nja, jag får nog komplettera med öronproppar och sovmask innan jag sätter mig på tåget mot Kiruna.
Känner jag mig förberedd och redo att bestiga Kebnekaise? Nja… Jag hade nog hoppats på att få in mer träning, att inte dras med tusen förkylningar hela våren och en fot som då och då klagat. Men frågan är om jag någonsin kommer känna mig redo. Jag lider av ett halvdåligt självförtroende när det kommer till fysiska utmaningar, alltid redo att snacka ned mig själv. Men som tur är suget på att testa nya saker alltid större än det dåliga självförtroendet. Suget tar alltid över och jag bär konstant på en längtan upp, upp, upp på berg, toppar och fjäll. Så jag ser verkligen fram mot denna resa på så många olika sätt: att ta mig an västra leden med ett glatt humör och en längtan uppåt och framåt, att vandra från Nikkaluokta till fjällstationen, att återse Kiruna, bergen och luften och topparna – i vilka kängor det nu än må bli.
Jag återkommer med en Kebnekaiserapport efter toppförsöket. Håll alla tummar ni har för mig och foten.
/ Katarina Stenskytt, Topo Äventyrsstipendiat, Kurs i fjällvandring + Kebnekaise västra leden 2026