Vägen som ledde mig till foten av Kebnekaise
Att stå på toppen av ett berg: det är en dröm som jag trodde var ouppnåelig. Men jag ville ändå fortsätta tro på den. Så jag blev överlycklig när jag fick ett av Topos Äventyrsstipendier, för att hjälpa mig att ta mig upp på Kebnekaise, Sveriges högsta berg! Och jag var också lite nervös: vad hade jag gett mig in på?!
I ett tidigare blogginlägg förklarade jag hur jag tränade i sex månader och försökte få till en komplett träningsstrategi… Och plötsligt stod jag där i Nikkaluokta och träffade min guide Morgan, tillsammans med de andra tjejerna i gruppen. Vi började vandra de 19 kilometrarna till fjällstationen. Jag hade redan gått den här sträckan tre år tidigare med en vän. Men den här gången kändes vandringen väldigt annorlunda.
Jag gillar att ta god tid på mig, njuta av landskapet och fotografera. Men här gick vi snabbt, med väldigt korta pauser. Jag tittade ner på mina fötter för att vara säker på att jag inte halkade på någon sten. Jag pratade inte särskilt mycket med de andra eftersom jag försökte hålla fokus. Jag minns att Morgan sa: ”Vi stannade 22 minuter för lunch, vilket är okej, men det är ändå 22 minuter från vandringen.” Det tog hårt på mig och jag sa till honom att även om jag mådde bra så var tempot för högt och jag hade inte roligt. Han höll med om att vi gick fort. Hade jag förstört mitt äventyr genom att klaga redan första dagen? Jag hade ingen aning, men det här var inte mitt sätt att vandra och jag var tvungen att säga något.
Saken var den att jag inte var där för en av mina vanliga vandringar. Jag var där för att ta mig upp på Sveriges högsta berg. En vandring med 1 800 höjdmeter, som skulle ta någonstans mellan 12 och 14 timmar om allt gick bra. Och Morgan förberedde oss redan för det: det fanns ingen tid för långa pauser, vi behövde hålla fokus på våra steg och fortsätta framåt. Han hade såklart rätt, och jag behövde ändra mitt mindset…
Vi hade två hela dagar vid fjällstationen, så att vår guide kunde välja den dag som såg bäst ut vädermässigt för toppförsöket. Vi hade frågat när vi skulle gå upp, och svaret var alltid detsamma: ”Vädret förändras snabbt, vi bestämmer ikväll om vi går imorgon eller dagen efter.” Vi kom fram till fjällstationen, satte upp våra tält och utforskade stationen. Sedan, klockan 18.00, fick vi ett sms från Morgan: vi skulle göra toppförsöket nästa dag och vara redo att gå klockan 05.00! Så vi träffades klockan 20.30 för att få vår säkerhetsutrustning och lära oss använda sele och stegjärn. Vi skulle behöva dem för de sista stegen mot toppen.
Nu var det på riktigt. Jag var redo. Krigarläget var äntligen påslaget.
Den stora dagen: idag ska jag upp på Kebnekaises topp
Nästa dag, klockan 04.43, var jag redo att gå. Trots att jag var fast besluten att nå toppen, trots att jag hade tränat mycket inför detta, tvivlade jag fortfarande på mig själv. Jag hade dåliga erfarenheter från grupper tidigare, där jag hade fått höra att jag var för långsam. Skulle jag bli tillsagd att vända, att jag inte var tillräckligt vältränad för utmaningen? Jag försökte skjuta undan de tankarna, hålla fokus på mitt uppdrag och behålla min mentala styrka: jag kommer att stå på toppen av Keb idag, jag vet det.
Egentligen visste jag bara några få saker om Västra leden till Kebnekaise:
– Vandringen tar vanligtvis 12 till 14 timmar, och vi siktade på 14 timmar.
– Den sista jokken där vi kunde fylla på våra vattenflaskor ligger ganska långt ner, så vi behövde bära tre till fyra liter för att klara större delen av dagen.
– Det finns sherpatrappor.
– Vi går upp och ner för Vierranvárri innan den riktiga, stora stigningen uppför Kebnekaise.
– Det finns två checkpoints där guiden tyvärr kan tvinga dig att vända.
– Att nå toppen betyder att vi bara är halvvägs: vi måste fortfarande ta oss hela vägen ner igen.
Vad jag inte visste: att jag väldigt snabbt skulle bli trött på att vandra på småsten och klippor! Haha!
Men jag kunde hålla tempot och gå jämnt. Så många gånger ville jag ha en paus: den kom aldrig tillräckligt snabbt. Men jag sa ingenting, höll fokus, ett steg efter det andra, uppåt och uppåt och uppåt. Jag mådde okej, hyperventilerade inte, pulsen var jämn, jag kände bara hur benmusklerna arbetade. Men jag välkomnade verkligen de korta pauserna, när jag kunde ta av mig ryggsäcken, äta ett litet mellanmål och småprata med de andra.
Till slut nådde vi toppen av Vierranvárri och tittade på Kebnekaise på andra sidan. Jag förstod varför så många blir nedslagna här, när man ser hur långt ner man måste gå för att sedan gå upp igen. Men jag visste att det var en del av vandringen och var mer orolig över mitt tempo och min smidighet i terrängen. Lite senare, på väg ner mot Kaffedalen, bekräftade Morgan att vi alla klarade oss bra både uppför och nedför. Ingen behövde vända!!
Några timmar senare var Sydtoppen inom räckhåll. Morgan gick upp för att sätta ett säkerhetsrep i isen/snön åt oss, medan vi tog på oss selar och stegjärn (min första gång!!). Jag nådde toppen och kunde knappt tro det. Jag förstod inte riktigt att jag hade nått mitt mål, jag stod bara där och tittade omkring mig och såg nästan ingenting: det hade börjat falla små snöflingor på vägen upp, så vi befann oss mitt i de grå molnen. Jag kände de andras upprymdhet, vi gratulerade varandra och tog selfies och bilder. Sedan sa Morgan att det var dags att gå ner eftersom vi fortfarande hade en lång väg tillbaka.
Det var då det slog mig: jag var där, på toppen av Kebnekaise! Jag var verkligen här, på toppen av berget, jag hade gjort det!! Det träffade mig så hårt att tårarna började komma… Jag minns att jag sa: ”Jag har ett moment”… Sedan kände jag händer som klappade mig på axeln och ryggen och hörde tjejerna glatt säga: ”Du gjorde det!” och Morgan säga: ”Eftersom du har ett moment väntar vi lite till.” Jag grät lite, tacksam över att vara där, tacksam mot gruppen för att de lät mig ta in ögonblicket…
Sedan hade vi den långa vägen ner. Alltså, den riktigt, riktigt långa vägen ner. Jag kunde faktiskt titta omkring mig lite mer och se det vackra landskapet som jag på sätt och vis hade missat på vägen upp. Mina knän och ben gjorde ont och jag var tvungen att hela tiden vara uppmärksam på de instabila stenarna. Och efter vad som kändes som en evighet nådde vi fjällstationen. Det tog oss 13 timmar och 20 minuter att ta oss upp och ner, så vi gjorde det riktigt bra och jag kände mig väldigt stolt! Vi tog ett gruppfoto: när man ser våra leenden syns det tydligt att vi, trots den långa vandringsdagen, höjdmetrarna och de tuffa förhållandena, verkligen uppskattade upplevelsen!
Klätterdagen
Nästa dag kunde vi sova längre och vila lite innan vi träffades klockan 10.00 för ett klätterpass och en orienteringskurs. Vi gick till Kaipac, det lilla berget bakom stationen, där Topos guider Emma, Nico och Morgan höll på att sätta upp rep åt oss och en annan grupp. Jag var inte säker på om jag skulle klättra eller bara titta på: när jag testade klättring för första gången ett år tidigare var jag livrädd på grund av mina tillitsproblem. Det är inte lätt att fira ner sig när ens liv bokstavligen hänger i ett rep som hålls av en främling…
Jag tog ändå på mig selen och klätterskorna som de hade tagit med åt oss och lyssnade på instruktionerna. Och jag bestämde mig för att jag ville försöka igen: med tårar som rann okontrollerat men fast besluten lyssnade jag på Morgan när han visade hur man gör en åttaknut, vad han skulle göra som min säkrare och hur vi skulle kommunicera om våra nästa steg. Och jag vet inte vad som hände (eller jo, jag bestämde mig för att lita på honom): efter att först ha fastnat lite i en split-position precis i början fann jag mig själv plötsligt supertrygg och klättrande uppåt! Det var helt galet!
Du kan faktiskt se mina intryck på vägen ner från Keb och efter klättringen i den här videon från serien ”Kebnekaise: The Season” av Topo Travel.
Behövde jag verkligen träna så mycket?
Så nu när det är gjort: behövde jag verkligen träna så mycket? Svaret är ja.
Vissa säger ”det är bara vandring”, ”du behöver inte träna, du behöver bara vara i form”… Verkligheten är att det är en krävande vandring, väldigt lång, med många höjdmeter och i svår terräng. Jag har hört att många faktiskt vänder eftersom de inte är förberedda, blir trötta och inte uppskattar upplevelsen.
För min del uppskattade jag inte vartenda steg på de där förbannade stenarna, men jag uppskattade upplevelsen. För att jag var förberedd både fysiskt och mentalt. Jag kände mig själv tillräckligt väl för att identifiera mina svaga punkter och arbeta med dem (hej, kondition!). Jag byggde långsamt upp styrka under månaderna. Och min träning gav helt klart resultat.
Avslutningsvis
Tydligen är jag nu någon som kan vandra uppför stora berg och som kan klättra. Både bokstavligt och bildligt är det här en stor prestation, och jag ska försöka komma ihåg att jag är starkare än jag tror. Jag kan klara vad som helst om jag bestämmer mig för det, tränar och håller fokus på målet. Och jag önskar att människor inser att de också kan gå bortom sina gränser. En stor del kommer inifrån, men en del kommer också från vänner och människor som tror på och stöttar mig. Så jag är verkligen tacksam för Topos Äventyrsstipendium och för Morgan, som hjälpte mig att göra bestigningen av Kebnekaise till verklighet!
/ Steph, @Labelettequivoyage
#topoäventyrsstipendie