Vissa resor är svåra att beskriva med ord. Inte för att det saknas saker att berätta, utan för att det nästan känns omöjligt att få med allt. Utsikterna, känslan av att stå mitt bland flera tusen meter höga berg, äventyren, människorna och alla de där små stunderna som tillsammans gör en resa helt oförglömlig.
Tour du Mont Blanc med Topo Travel blev utan tvekan en av mina livs resor. Nio dagar genom Frankrike, Schweiz och Italien, där den ena dagen knappt hann sjunka in innan nästa bjöd på något ännu häftigare. Vi korsade glaciärer, klättrade via ferrata, vandrade på alternativa leder där vi knappt mötte en människa och sov i bergshyttor på platser som kändes nästan overkliga.
Och någonstans mitt i allt detta lyckades jag även starta ett eget litet sidouppdrag: att överleva Alperna utan regnbyxor. Men vi kommer till det.
Från vykortsvyer till äventyr på riktigt
Vi började i Chamonix och tog liften upp mot Flegère, där vår första vandring gick till den ikoniska sjön Lac Blanc. Och vilken start! Det är nästan svårt att förstå att en plats kan vara så vacker på riktigt. Turkost vatten, snötäckta toppar och Mont Blanc-massivet som breder ut sig framför en.
Jag minns att jag mest gick runt och tänkte wow. Och försökte förstå hur jag skulle kunna fånga allt på bild.
Eftersom jag var med på resan i jobbet som content creator hade jag förstås också uppdraget att dokumentera allt. Det innebar en del kamerabyte, filmande, fotograferande och försök att fånga den där perfekta vinkeln. Ibland ville man nästan bara lägga ifrån sig kameran och njuta, men samtidigt var det ju så mycket jag ville få med mig hem.
Efter första natten i bergshytta var det dags att höja pulsen lite. Tillsammans med våra IFMGA-certifierade bergsguider gav vi oss ut på via ferrata. Vajrar, klättring och två hängbroar som fick det att pirra lite extra i magen. En riktigt rolig upplevelse som bjöd på både skratt och några koncentrerade miner.
Men det var bara början.
Dagen efter väntade nämligen glaciärvandring över två glaciärer. Vi tog på oss stegjärn, greppade isyxorna och gav oss ut tillsammans med guiderna. Att ta sig fram över glaciäris, navigera mellan sprickor och sedan klättra upp mot ett bergspass är en upplevelse som är svår att jämföra med vanlig vandring.
Det var mäktigt, lite overkligt och framför allt otroligt häftigt. Att faktiskt få röra sig genom det här landskapet istället för att bara stå och titta på det från en utsiktsplats gjorde hela skillnaden.
Tre länder, otaliga vyer och en helt annan sida av Tour du Mont Blanc
En av sakerna jag uppskattade allra mest var variationen. Under resan förflyttade vi oss mellan Frankrike, Schweiz och Italien, och det var fascinerande hur mycket miljöerna förändrades längs vägen.
Olika dalgångar, olika bergslandskap, olika språk och förstås olika matkulturer. Från schweiziska bergshyttor till italienskt kaffe och goda middagar i Courmayeur. Det blev verkligen en resa genom Alperna på flera sätt.
Men det som kanske gjorde störst skillnad var våra vägval.
Tour du Mont Blanc är en av Europas mest kända vandringsleder. Den klassiska rundan är ungefär 170 kilometer lång och lockar mängder av vandrare varje år. Under högsäsongen kan vissa etapper vara riktigt välbesökta, och på de mest populära sträckorna kan det nästan kännas som att man hamnat i en vandringskö.
Ni vet den där känslan av Rådmansgatan klockan 17.00? Fast med vandringsstavar och ryggsäckar.
Men Topo Travels variant är något annat. Vi valde bort flera av de mest trafikerade sträckorna och tog alternativa vägar som ledde oss genom mer avskilda delar av bergen. Och det var verkligen en av resans absoluta höjdpunkter.
Under stora delar av vandringen såg vi knappt några andra människor. Det var bara vi, bergen och naturen. Ingen trängsel, inga köer och ingen som flåsade en i nacken i nästa uppförsbacke.
Det gav en helt annan känsla av äventyr. Man fick verkligen uppleva Alperna och känna att man var ute och upptäckte något, snarare än att följa en välbesökt turistled.
Ett litet sidouppdrag: jakten på de försvunna regnbyxorna
Alla riktigt bra äventyr behöver väl någon form av motgång. Vår kom på vägen upp mot Robert Blanc-hyttan, men för min del började den faktiskt lite tidigare.
Jag hade nämligen lyckats glömma mina regnbyxor i en av bergshyttorna vi tidigare bott på.
Hur? Jo, när man packar upp och ned sin väska i princip varje dag, hänger kläder på tork, flyttar runt utrustning och försöker hålla reda på allt som ska med till nästa etapp, kan det tydligen bli lite rörigt. Särskilt om man, som jag, har ungefär hundra tankar igång samtidigt.
Den här gången hade min hjärna helt enkelt bestämt sig för att regnbyxorna inte längre var en del av utrustningen.
Så när vi vaknade på morgonen och det började regna lätt tänkte jag ändå att det nog skulle gå bra. Jag menar, man blir ju varm när man vandrar. Och regnet var inte särskilt intensivt till en början.
Tjugo minuter senare var jag dyngsur.
Och framför mig hade jag fortfarande sex till sju timmars vandring.
Jag kan säga att tanken på att jag hade kunnat vara torr, om jag bara hade haft lite bättre koll på mina tillhörigheter, slog mig mer än en gång. Helvete, tänkte jag. Det här blir en lång dag.
Samtidigt skulle jag försöka göra mitt jobb och dokumentera allt som hände. Så där gick jag med blöta ben, kamerautrustning och ett tappert försök att hålla humöret uppe. Det var bara att bita ihop. Regnbyxorna var ju trots allt inte direkt på väg tillbaka av sig själva.
Men det märkliga var att just den här dagen också blev en av de häftigaste på hela resan.
När vi kom högre upp öppnade landskapet upp sig och vi befann oss plötsligt i ett enormt, kargt bergsmassiv där glaciären tidigare hade sträckt sig fram. Det var dramatiskt, nästan månliknande på sina ställen, med forsande vatten, kala klippor och mäktiga bergsväggar.
Vid ett tillfälle var en fors så bred och ström att vi behövde säkra oss för att ta oss över. Det var inte längre bara en vanlig vandring, utan ett riktigt äventyr där vi fick hjälpas åt och ta oss fram tillsammans.
Vädret blev allt kallare och på slutet började till och med små snöflingor bildas och singla ned omkring oss. Vi hade verkligen gått från soliga vykortsvyer till fullskaligt alpinväder.
Jag tror att både tålamodet och kämparglöden sattes på prov den dagen. Men när vi till slut nådde Robert Blanc-hyttan var det en sådan där känsla som är svår att beskriva. Trötta, blöta och väldigt nöjda.
Hyttan ligger på ungefär 2 750 meters höjd och är en av de mest spektakulära platserna vi bodde på under resan. Här uppe, långt från de stora vandringsstråken, möttes vi av en mysig hytta, fantastisk utsikt och en härlig middag lagad på lokala råvaror.
Och plötsligt kändes det där med regnbyxorna inte riktigt lika viktigt längre.
Jag tror dock att jag har lärt mig en läxa. Nästa gång jag packar ihop min väska kommer jag förmodligen kontrollera att regnbyxorna är med minst tre gånger. Eventuellt fyra.
Den perfekta blandningen av äventyr och återhämtning
Något jag verkligen gillade med hela upplägget var balansen mellan de intensiva vandringsdagarna och möjligheten att faktiskt återhämta sig.
Vi hade dagar med glaciärer, klättring och många höjdmeter, men också lugnare etapper där man fick tid att njuta, fylla på med energi och bara vara i miljön. Att dessutom få bo på olika platser och uppleva både mysiga bergshyttor och små alpbyar gjorde att resan aldrig kändes enformig.
Och efter nio dagar av vandring väntade förstås den ultimata belöningen: ett hotell med lyxigt spa.
Att få byta ut vandringskängorna mot badrock och sjunka ned i varmt vatten efter alla dagar i bergen var nästan löjligt härligt. Det var en sådan kontrast till de enkla nätterna i bergshyttorna och ett helt perfekt sätt att avsluta äventyret.
En resa som gav så mycket mer än jag hade kunnat föreställa mig
När jag tänker tillbaka på de här nio dagarna är det svårt att välja ut en enda höjdpunkt. Det var helheten som gjorde resan så speciell.
Att få stå på en glaciär, vandra genom tre länder, upptäcka alternativa leder där vi knappt mötte någon annan och vakna upp på platser högt uppe bland bergen. Att få uppleva naturen på så nära håll och samtidigt dela allt med en härlig grupp människor.
Det var utmanande, vackert, ibland lite kallt om benen och framför allt otroligt roligt.
Jag kom hem med fulla minneskort, trötta ben, massor av nya intryck och en hel del historier att berätta. Och kanske framför allt med känslan av att jag hade fått uppleva något alldeles extra.
Det här var verkligen en av mina livs resor. En sådan resa som påminner en om hur fantastiskt det är att få komma ut i naturen, utmana sig själv och upptäcka platser man annars kanske aldrig hade fått se.
Och om du funderar på att följa med nästa år har jag bara en sak att säga: gör det. Packa väskan ordentligt, dubbelkolla regnbyxorna och gör dig redo för ett äventyr du sent kommer att glömma.
Tour du Mont Blanc med Topo Travel är så mycket mer än att gå runt ett berg. Det är nio dagar av äventyr, gemenskap och upplevelser som stannar kvar långt efter att vandringskängorna har torkat.
/Hilma Dufvas, deltagare Tour du Mont Blanc 2026