GR20. Korsikas ryggrad. En vandring som löper från norr till söder och som beskrivs som en av Europas tuffaste vandringsleder. Det var allt jag visste innan jag följde med Emma på hennes pilottur. GR20 norra – it’s a wrap.
För att summera GR20 kan jag med enkla ord säga att det är en tur med mycket pasta och tomatsås, coca-cola, fransmän, kuperad terräng, klämmisar i lunchpaket och aldrig en tråkig stund. Sa jag berg också? Massvis med berg. Det är en tur där man klättrar upp och ner, vandrar längs traverser, över sadlar och genom pass – och sedan börjar allt om igen, omsluten av dramatiska bergväggar och djupa dalar, med havet långt där borta. Jag minns att jag tänkte flera gånger: Blir man någonsin mätt på berg? Kan ni gissa vad jag kom fram till – det är klart att man inte blir, berg är som efterrätten i den berömda efterrättsmagen, omättlig!
Att somna på en varm sten med en bok i knät efter en dagsetapp medan ett sorl av franska ord hörs i bakgrunden som en vaggvisa. Att vakna i sovsalen av ivriga vandrare som packar sina ryggsäckar långt innan solens första strålar ens hunnit börja färga himlen. Att brottas med envisa fransmän i sovutrymmet om att hålla dörrar och fönster öppna – vi förlorade. Att sitta utanför en hytta och skriva i resedagboken som ens mormor ska få läsa när man kommer hem. Att frysa i iskalla duschar och bad, och sedan känna fingertopparna och tårna tina fram i solen. Att få en livekonsert på middagen med korsikansk sång ackompanjerat gitarr och medhejande klapp från oss i publiken. Att köpa den där coca-colan efter en heldagsvandring och känna sockret spritta ut med blodet och nå de mest avlägsna cellerna i kroppen. Allt detta innan vi sedan lägger oss, imorgon ska vi ta oss framåt i det vackraste landskap jag vet.
Hyttorna längs GR20 varierade. Vissa var enkla, andra mer traditionella. Den allra finaste var Ciottulu di i Mori, Korsikas högst belägna hytta. Nedanför bredde en böljande dal ut sig, med en lång rygg på ena sidan och höga berg som reste sig som en sköld bakom. Leden dök neröver och följde vattendraget som beklädde marken med grönska där korna gick och betade.
På kvällarna samlades människor för att se solnedgången. Himlen skiftade till klarrosa som med tiden övergick till mjukare pasteller. Bergen blev allt dovare i sina färger, det främre behöll sin skarpa kontur ett litet tag medan bergen bakom långsamt suddades ut. När solen gått ner gick de flesta till sängs. Några få satt kvar. Kort därefter låg campet i djupsömn.
Till skillnad från hemma blev det faktiskt mörkt om nätterna och innan mörkret gjorde mig blind skrev jag en kväll i min dagbok: ”Vandrarna har lagt sig för kvällen medan jag fortfarande sitter uppe. Solen har gått ner sedan länge och molnen har lagt sig likt ett duntäcke över dalen. Sakta tar de mer mark och sprider sig mellan bergskammarna. Tätt ihop ligger de där inne, med varsin sovsäck, i eller utanför, på eller under, svettandes eller frysandes (hur det nu är möjligt), tysta som möss eller snarkandes som bergstroll”.
Dessa stunder var sådana då man önskade att det fanns en pausknapp. Ni vet känslan när man som barn fick en heliumballong på tivolit. Jag ville ställa mig på tå för att nå och hålla fast snöret som hindrade ballongen från att flyga i väg med sommarvinden. Så kändes det. Jag ville hålla kvar vid det lite längre. Men som alltid gled snöret ur ens fingrar och det blev natten.
Och sedan kom den längsta dagen och benen sattes på autopilot. En transportsträcka övergick i bokskog där löpare kom i ett pärlband. Vi hejade och applåderade längs vägen och jag hoppas att det gav åtminstone några av dem lite extra eld i baken. Leden fortsatte uppåt, gräset där hästar tidigare betat övergick till sten och framför oss reste sig bergsmassivet. Den dagen blev det ett bad- och flera depåstopp med påfyllning av vatten och energi. Den obligatoriska duschen och en kall coca-cola senare och det blev middagsdags. Ett gäng fransmän satt kvar vid borden efter middagen, mest troligt några öl in också, något högljudda men på något sätt också värmande i den fuktiga luften. Solen hade än en gång gått ner och regntunga moln färgades rosa och lila av dagens sista ljus.
Näst sista dagen var kanske den vackraste. Ännu fler tekniska passager, ett nytt pärlband av löpare. Kamvandring mellan himmel och horisont och ett pass som öppnade upp till en djup dal med två blå sjöar. Och förstås – sol, och berg som omslöt alltihop.
När vi sista dagen vek av från leden och började röra oss ner mot civilisationen kändes det nästan märkligt att återvända till den moderna världen. Och tro mig jag vet att det låter klyschigt. På det öronbedövande tåget såg vi bergen långsamt försvinna bakom oss och ersättas av hus, vägar och vardag. Mobilerna fick åter täckning och böckerna byttes ut mot Instagram Reels och TikToks. I boken jag hade läst på kvällarna ställdes frågan om en av huvudkaraktärerna, en komplex och djupt analytisk typ, var lycklig. Svaret var ungefär att man inte bara kan ställa en sådan fråga. Den yngre flickan svarade däremot enkelt: ”Ibland är jag det.” Jag minns exakt var jag hade suttit när jag läste det; den där vackra hyttan högst upp. Där och då var jag lycklig, och på tåget likaså, med hjärtat fyllt till bredden.
Vissa minnen är såklart skarpare, andra något utsuddade, kanske förskönade precis som jag kan förstå att mitt inlägg kan uppfattas. Det är kanske inte heller så konstigt nu när jag sitter med min post-adventure blues. Men oavsett är det nog det jag tar med mig mest, själva enkelheten. Långa vandrande skuggor över marken. Kalla vindar som föste oss upp längs bergsväggen. Vissa sträckor där vi gick i tystnad, andra som fylldes av samtal. Vissa ansikten som blev bekanta när vi följdes åt längs leden medan andra människor snabbt passerade eller fortsatte åt motsatt håll. Den vithåriga mannen på sin häst tillsammans med sina tre hundar och mula. De få franska ord jag hann lära mig. Lätt solbränd hud, ni vet så att man fryser lite direkt efteråt. En varm berghäll bakom ryggen. En bok i knät. Bergen. Pastan. Tomatsåsen. Coca-colan. Och människorna. De som för bara några dagar sedan varit främlingar. Och kanske går vi också tillbaka till just det, främlingar, eller så håller vi kontakten. Kanske möts vi igen på ett berg eller på någon av Topos andra turer.
Så, vad är det egentligen jag vill säga med det här inlägget? Jo, boka en tur med Topo. Skämt åsido. Eller inte. Men gå för guds skull ut och ha kul. Säg ja till de där lite kittlande och smått galna idéerna man kan få för sig ibland. Åk själv. Åk med en partner. Åk med en kompis. Åk med ett gäng främlingar. Allt som oftast leder det till något väldigt fint.
/Alva Semneby Eklund, fotograf & deltagare på vår GR20 vandring 2026