I andra delen av Thomas Wåhlanders berättelse från Topos Jotunheimen-expedition väntar Galdhøpiggen, glaciärvandring, snöstorm, expeditionskunskap och rafting. Men när veckan ska sammanfattas är det något helt annat han minns starkast.
Från lugna fjälldalar till Nordens högsta topp
Tre dagar hade redan passerat med Besseggen, långa vandringsetapper och toppturen till Kyrkja. Kroppen hade börjat vänja sig vid livet med ryggsäck, frystorkad mat och lite ömma ben. Men den största utmaningen låg fortfarande framför oss.
Den andra halvan av veckan skulle bjuda på glaciärvandring, bestigning av Galdhøpiggen – Nordens högsta berg, oväntade väderomslag, en expeditionskurs och ett fartfyllt avslut med rafting i den forsande Sjoaälven.
Det blev fyra dagar som innehöll allt från soluppgång över glaciären till snöstorm, skratt, gemenskap och russinfötter.
Dag 4 – Mot Spiterstulen och sista uppladdningen
Ons 22 Juli – ca 15 – 17 km +300/-600 höjdmeter
Efter tre intensiva dagar lämnade vi Leirvassbu bakom oss och vandrade mot Spiterstulen.
Dagens etapp var betydligt snällare än de tidigare. En perfekt dag för aktiv återhämtning. Vi följde dalgångar genom klassisk Jotunheimen-terräng med höga toppar runt omkring och kunde för en gångs skull njuta av utsikten utan att samtidigt fundera på hur många hundra höjdmeter som återstod.
Framme vid Spiterstulen väntade dessutom veckans kanske mest oväntade lyx.
Malin, Emmas syster, stod uppdukad med ett helt bord fyllt av frukt, ost, kex och något kallt att dricka.
Efter flera dagar med frystorkade middagar smakade en vanlig vindruva ungefär som om den kommit direkt från en Michelin-restaurang.
Sedan återstod det mindre glamourösa arbetet – att bära all packning över bron till tältplatsen, resa tältet och ännu en gång laga frystorkad middag. Men den här kvällen gjorde det faktiskt ingenting. Vi visste vad som väntade nästa morgon.
På kvällen gick vår guide Nico igenom repknopar, klättersele och stegjärn. Plötsligt kändes det inte längre som en vanlig fjällvandring. Nu började det likna en riktig expedition.
Klockan ställdes på 03.00.
Ingen behövde två påminnelser om att gå och lägga sig.
Dag 5 – Galdhøpiggen 2 469 meter – en dag vi sent kommer att glömma
Topptur Galdhøpiggen ca 13 – 14 km ca 1500 höjdmeter
03.00.
Mobilens alarmsignal hade aldrig känts mindre välkommen.
Jag kokade vatten, hällde det i påsen med fiberhavregryn och försökte övertyga kroppen om att den faktiskt var sugen på frukost mitt i natten.
Klockan fyra stod hela gruppen redo.
Det var vindstilla, mörkt och nästan magiskt tyst.
Vi följde den vanliga leden knappt 200 höjdmeter vek sedan av mot Styggebreensglaciären. Samtidigt började solen sakta färga bergstopparna i guld. Det är svårt att beskriva den känslan. Världen vaknade medan vi redan hade vandrat i nästan två timmar.
Efter blockterräng, porlande jokkar och många steg nådde vi glaciären.
Nu åkte hjälm, klättersele och stegjärn på. Vi delades in i två replag och knöt fast oss i varandra.
Det känns lite märkligt första gången man står fastkopplad med människor man bara känt några dagar.
Sedan inser man att det är precis så det ska vara.
Steg för steg tog vi oss upp över Styggebreen. Stegjärnen bet tryggt i isen medan utsikten blev större för varje höjdmeter.
Efter ungefär tre timmar nådde vi kammen där glaciärutrustningen kunde tas av. En snabb paus med frystorkad mat och varmt vatten ur termosen smakade bättre än någon restauranglunch.
Sedan återstod de sista 300 höjdmetrarna.
När Norges högsta berg blir folkfest
Den sista biten upp mot toppen består mest av sten.
Mycket sten.
Stora stenar.
Små stenar.
Lösa stenar.
Man hinner fundera på hur många stenar Norge egentligen äger.
Ju närmare toppen vi kom desto fler människor dök upp. Många hade gått den betydligt kortare vägen från Juvasshytta och korsat glaciären därifrån.
Plötsligt förvandlades den stilla fjällvärlden till något som nästan liknade ett torg.
Folk fotograferade, jublade, kramades och firade sina prestationer.
Och visst gjorde vi samma sak.
Att stå på Galdhøpiggen, 2 469 meter över havet, efter drygt åtta timmars vandring är en känsla som är svår att sätta ord på.
Vi tog vårt efterlängtade toppfoto innan det var dags att vända tillbaka.
Nedstigningen gick bra, även om vänster knä började protestera den sista timmen.
När vi kom tillbaka till tältet hade vi varit ute i 13 timmar och 15 minuter inklusive raster.
Duggregnet hade börjat.
Torra kläder. Varm mat. Kaffe.
Sedan minns jag faktiskt inte så mycket mer.
Jag somnade nog innan huvudet hann landa på kudden i tältet.
Dag 6 – När vädret bestämmer
Planen var egentligen en ny topptur mot Glittertind.
Men fjällen hade andra planer.
Storm. Snö. Minusgrader.
Ibland är det viktigaste beslutet man kan ta att inte ge sig iväg.
Istället packade vi ihop och tog bussen till Lom.
Resan kostade knappt tio kronor, vilket nästan kändes billigare än en kopp kaffe.
Väl framme möttes vi av den berömda kön till Loms bageri.
Efter första tuggan förstod vi varför.
Bröd, bullar och kaffe smakade fantastiskt efter nästan en vecka med frystorkade middagar.
Senare på eftermiddagen återvände vi till Gjendesheim, hämtade bilen och slog upp tältet på campingen där allt hade börjat några dagar tidigare.
Kvällen bjöd på expeditionskurs med Emma och navigering med Tuva-Lisa.
Riskbedömning, vägval och planering är kanske inte det första man tänker på när man ser en vacker toppbild på sociala medier.
Men det är just de kunskaperna som gör att man också kommer hem igen.
Kvällen avslutades med musik, kaffe, öl och många skratt i servicehuset.
Dag 7 – Rafting i Sjoa
När vädret stoppar bergsbestigningar får man hitta andra sätt att höja pulsen.
Och det gjorde vi.
Efter frukost körde vi till raftingcentret i Nedre Heidal vid älven Sjoa.
Vi utrustades med våtdräkt, skor, hjälm och flytväst innan två fullastade bussar tog oss upp till starten.
Säkerhetsgenomgången var grundlig.
En mening upprepades gång på gång.
“Om ni ramlar i – följ strömmen och håll upp fötterna.”
Det lät tryggt.
Eller kanske inte.
Vi hann knappt lämna stranden innan vi körde rakt på en sten.
En bra start.
Sedan blev forsarna bara större och vildare.
Vattnet forsade in över gummibåten.
Vi paddlade så hårt guiden skrek.
– Forward!
– Back!
– Jump in!
– Paddle up!
Vi lydde blint.
Efter ungefär en mils forsränning var vi genomblöta, iskalla och väldigt nöjda.
Vid målet väntade en sprakande brasa, varm lunch och kaffe.
Vi stod tätt intill elden medan ångan steg från våra kläder och våra fötter såg ut som russin.
Det var nog den godaste enkla lunchen på hela veckan.
Ett avsked som ingen ville ha
Sista kvällen samlades vi i det gamla servicehuset vid campingen i Mauranger.
Emma och Nico bjöd på tacos och dryck.
Sedan fick alla berätta vad veckan hade betytt.
Det blev betydligt mer känslosamt än någon hade väntat sig.
Visst hade vi bestigit berg.
Visst hade vi kämpat oss uppför tusentals höjdmeter.
Men när veckan skulle sammanfattas handlade det egentligen inte om topparna.
Det handlade om människorna.
Om alla skratt.
Om hjälpen när benen var trötta.
Om samtalen under vandringen.
Om gemenskapen runt kaffekoppen på kvällen.
Det är märkligt hur människor som varit främlingar bara några dagar tidigare kan kännas som gamla vänner.
Slutord
Jotunheimen gav oss precis det vi hoppades på – och lite till.
Vi fick uppleva några av Nordens mäktigaste fjäll, stå på Galdhøpiggens topp, vandra över glaciär, trotsa vädrets tvära kast och avsluta veckan med ett riktigt adrenalinpåslag i Sjoas forsar.
Men när vi nu tittar tillbaka är det inte bara topparna vi minns.
Det är människorna.
För även om bergen är fantastiska är det ofta de man delar upplevelserna med som gör resan oförglömlig.
Tack Topo Travel, Emma, Nico och hela gruppen för en vecka fylld av äventyr, gemenskap och minnen som kommer att leva kvar länge.
Jotunheimen – vi ses igen.
/Thomas Wåhlander
Läs hans blogg här!