Tre dagar, drygt fyra mil till fots och omkring 2 600 höjdmeter. Lägg till klarblå himmel, turkosa fjällsjöar, stenskravel, ömma hälar, kalla öl och en frystorkad chili curry som definitivt inte kommer att köpas igen. Så kan de tre första dagarna av vårt vandringsäventyr med Topo Travel i norska Jotunheimen sammanfattas enligt Thomas Wåhlander som var med på vår expedition i Jotunheimen.
Vi började med klassikern Besseggen, fortsatte nästa dag rakt in i hjärtat av Jotunheimen och avslutade de första tre dagarna med en topptur till Kyrkja, 2 032 meter över havet.
Vädret? Nästan oförskämt bra.
Kroppen? Den började ganska snabbt förstå att det här inte var någon vanlig söndagspromenad.
Dag 1 – Besseggen och en återkomst efter 19 år
Söndag 19 juli – cirka 14 km, +1 100 / –1 100 höjdmeter
Klockan 07.00 var det samling vid Gjendesheim för båten över Gjende till Memurubu. Därifrån skulle vi vandra tillbaka över en av Norges – och Nordens – mest klassiska fjällvandringar: Besseggen.
Redan vid Gjendesheim märktes det att mycket hade hänt sedan jag var här för 19 år sedan. Området har utvecklats rejält med camping, fler byggnader, restaurang och betydligt mer folk. Lite mindre vildmarkskänsla kanske, men samtidigt finns allt man behöver på plats.
Båtturen över Gjende gav oss en första glimt av landskapet där vi skulle tillbringa de kommande dagarna. Klarblå himmel, strålande sol och nästan spegelblankt vatten.
Det kunde knappast börja bättre.
Trappor där det förr var fjällstig
Från Memurubu började vi samla höjdmeter nästan direkt.
Här kom nästa förändring sedan mitt förra besök.
De första cirka 300 höjdmetrarna går numera till stor del på stensatta trappor.
De fanns minsann inte för 19 år sedan.
Det är förstås ett resultat av det stora antalet vandrare och ett sätt att minska slitaget på fjället. Praktiskt och välbyggt – även om benen knappast bryr sig om ifall höjdmetrarna avverkas på trappor eller vanlig fjällstig.
Uppför är fortfarande uppför.
Efter några timmars vandring blev det lunch vid Bessvatnet innan vi fortsatte mot dagens höjdpunkt.
Själva Besseggen gjorde verkligen ingen besviken
Det är svårt att inte imponeras när man står uppe på den smala bergsryggen med Gjende långt nedanför på ena sidan och Bessvatnet på den andra.
Kontrasten mellan sjöarna är slående. Gjendes karaktäristiskt turkosgröna vatten mot det betydligt mörkare blå Bessvatnet, inramat av gråsvarta fjäll.
Här blev vandringen också betydligt roligare.
Bitvis är det mer klättring än vandring och händerna får hjälpa till för att ta sig uppför de brantaste partierna. Precis lagom spännande och med nya vyer varje gång man vänder sig om.
Det är inte svårt att förstå varför Besseggen räknas som en av Nordens mest klassiska fjällvandringar.
Upp går bra – sedan ska man ner också
Efter eggen återstod den långa vandringen tillbaka mot Gjendesheim.
Och som så ofta på fjället visade det sig att nedför inte nödvändigtvis betyder lättare.
Tvärtom.
Den långa nedstigningen började kännas ordentligt i benen och framför allt i hälarna. Lite oroväckande med tanke på att det här bara var första dagen.
Förhoppningen var enkel: att vakna nästa morgon och upptäcka att hälarna mirakulöst hade glömt alltihop.
När vi kom tillbaka till Gjendesheim körde Erik oss tillbaka till Maurvangen Camping och omkring halv åtta på kvällen var jag äntligen tillbaka vid tältet.
Dusch med varmvatten – vilken himla lyx.
Middag på stormköket och lite plock med utrustningen innan dagen rundades av med en välförtjänt rom tillsammans med Jerry.
Campingen visade fotbolls-VM mellan Argentina och Spanien, men det blev snabbt fullt och trångt. Efter en hel dag på fjället lockade faktiskt sovsäcken mer än fotboll och folksamling.
Så det fick bli tältet.
Dag ett var avklarad.
Och vilken start på vårt äventyr i Jotunheimen.
Dag 2 – Från Gjendebu till Leirvassbu
Måndag 20 juli – cirka 21 km, +800 / –300 höjdmeter
Nästa morgon var det dags att ge sig ännu längre in i Jotunheimen.
Återigen började dagen med båt över Gjende, men den här gången fortsatte vi hela vägen till Gjendebu. Därifrån väntade omkring 21 kilometers vandring genom högfjällsterrängen till Leirvassbu.
Den stora packningen transporterades vidare av Malin, vilket gjorde att vi kunde gå med dagsryggsäck.
Tack för det.
Efter Besseggen dagen innan var det ingen som protesterade mot att slippa bära tung packning.
Sol, fjäll och nästan lite för varmt
Vädret fortsatte att leverera.
Klarblå himmel, strålande sol och på sina håll nästan stekande varmt när vi hamnade i lä. Inte riktigt det väder man automatiskt förknippar med norskt högfjäll – men vi klagade definitivt inte.
Efter ungefär tre timmars vandring stannade vi vid Hellertjønnen, strax efter Hellerfossen.
Lunchdags.
Att slå sig ner bland fjällen, ta av sig ryggsäcken och äta med den utsikten är en av de där enkla sakerna som får maten att smaka betydligt bättre än hemma.
Sedan fortsatte vi vidare.
Tillbaka efter 19 år
Efter ytterligare några timmars vandring kom vi fram till Langvatnet.
Och plötsligt kände jag igen mig.
Här hade Carro och jag tältat för 19 år sedan.
Mycket såg fortfarande bekant ut. Samma berg, samma sjö och samma mäktiga landskap.
Men en sak var annorlunda.
När vi var här för 19 år sedan låg betydligt mer snö kvar vid den här tiden på året. Nu var området nästan snöfritt.
Det är något speciellt med att återvända till en plats efter så lång tid. Minnen dyker upp som man nästan glömt att man hade och för ett ögonblick känns 19 år inte särskilt länge alls.
Se blogginlägg för 19 år sedan https://santoss.se/jotunheimen-norge/
Nio timmar senare…
Efter ett kort vad återstod den sista höjdryggen innan vi kunde börja ta oss ner mot Leirvassbu.
När fjällstationen till slut dök upp nere i dalen var det en mycket välkommen syn.
Vi hade varit ute i omkring nio timmar.
Nu började kroppen säga ifrån, vara lite nöjd.
Och jag var långt ifrån ensam.
Det såg ut som om de flesta i gruppen tyckte att dagens 21 kilometer räckte ganska bra.
Men mottagandet vid Leirvassbu fick snabbt humöret att stiga.
Där väntade Malin med packningen och ett uppdukat bord med frukt och dryck.
Efter nio timmar på fjället kan en bit vattenmelon smaka som en femrättersmiddag.
Tältet restes och sedan blev det en välförtjänt öl inne på fjällstationen tillsammans med några av de andra i gänget.
Två dagar var avklarade.
Och nästa dag väntade något helt annat.
Dag 3 – Topptur på Kyrkja, 2 032 meter
Tisdag 21 juli – cirka 8–10 km, +700 / –700 höjdmeter
Sovmorgon!
Efter två långa dagar kändes det nästan lyxigt att inte behöva kasta sig iväg tidigt.
Det blev en lugn frukost i solskenet och lite surr med de andra i gänget innan utrustningen packades för dagens topptur.
Målet var Kyrkja, 2 032 meter över havet.
Berget har fått sitt namn eftersom den spetsiga siluetten påminner om ett kyrktorn och är en av de mest karaktäristiska topparna kring Leirvassbu.
Första gruppen gav sig iväg redan klockan 08.00.
Vi tillhörde grupp nummer två och kunde ta det betydligt lugnare innan vår start klockan 11.00.
Mot Kyrkja
Först följde vi en kort bit grusväg innan terrängen blev allt stenigare och vi började klättra upp mot passet.
Där var det dags för lunch.
Jag värmde vatten på stormköket och gjorde i ordning dagens frystorkade rätt – chili curry.
Den levde inte riktigt upp till förväntningarna.
Jag kämpade mig igenom ungefär halva portionen innan jag gav upp.
Man behöver energi inför en toppbestigning, men någonstans går ändå gränsen.
Inför den brantaste delen av turen lättade vi på packningen. Stormkök, regnbyxor, vattenflaskor och annat som inte behövdes på toppen fick ligga kvar bland stenarna.
Sedan började det riktigt roliga.
Nu blev det klättring på riktigt
Stigen försvann mer eller mindre in i ett hav av sten.
Uppåt.
Och ännu mer uppåt.
Här fick händerna arbeta lika mycket som benen. På flera ställen blev det riktig klättring mellan stenblocken och ett par partier var rejält branta.
Men vilken härlig utmaning!
Efter ungefär en och en halv timmes klättring och omkring 700 höjdmeter stod vi till slut på toppen av Kyrkja – 2 032 meter över havet.
Där uppe glömmer man ganska snabbt både ömma hälar och dålig chili curry.
Jotunheimen så långt ögat når
Utsikten från toppen var svårslagen.
Runt omkring oss bredde Jotunheimens topphav ut sig – berg, dalar, glaciärer, sjöar och snöfält så långt ögat kunde nå.
När vi stod på Kyrkjas topp var det lätt att förstå hur berget fått sitt namn. Den spetsiga siluetten reser sig som ett kyrktorn mitt bland Jotunheimens mäktiga berg.
Under större delen av 1800-talet ansågs Kyrkja vara omöjlig att bestiga. Först år 1880 lyckades tre norska pionjärer nå toppen – en milstolpe i den tidiga norska bergsbestigningens historia.
Vi blev sittande en bra stund på toppen. Ingen hade särskilt bråttom ner. Kamerorna gick varma och blicken drogs ständigt mot nya toppar vid horisonten.
Det är sådana ögonblick som är svåra att fånga på bild.
Man känner sig både väldigt liten och samtidigt oerhört lycklig över att få stå mitt i allt detta.
Efter att ha njutit av utsikten var det bara att konstatera den gamla sanningen:
Har man gått upp måste man också gå ner.
Nedstigningen tog ungefär lika lång tid som vägen upp och efter totalt omkring sju timmar var vi tillbaka vid Leirvassbu.
Öl, middag och långkalsonger
Vad gör man efter sju timmar på fjället och en bestigning av en 2 000-meterstopp?
Tar en öl förstås.
Det blev ett besök i baren på Leirvassbu innan en varm dusch väntade.
Sedan middag på stormköket vid tältet – pasta med torkade tomater, mango och räkost.
Vädret hade börjat slå om. Det blev kallare, blåsigare och några regndroppar letade sig ner från himlen.
Långkalsongerna åkte på.
Runt tältet strövade fåren omkring medan fjällen reste sig runt omkring oss.
Vid halv tio låg jag nerbäddad i sovsäcken. Ett telefonsamtal till Carro fick avsluta dagen.
Kroppen var trött.
Riktigt trött.
Men på det där sköna sättet som den bara blir efter en lång dag ute på fjället.
Nu skulle det bli gott att sova.
/Thomas Wåhlander, deltagare på vår expedition i Jotunheimen