Jag har precis kommit hem efter att ha guidat norra delen av GR20 på Korsika tillsammans med en fantastisk grupp på åtta deltagare.
Innan jag åkte hade jag hört allt det där som de flesta hör om GR20.
”Europas tuffaste vandringsled.”
”Den är brutal.”
”Den är bara sten.”
Och visst… den är tuff. Väldigt tuff. Men inte omöjlig.
8 kilometer betyder ingenting
Vi är ganska vana vid att titta på en karta och göra en snabb bedömning.
”Okej, åtta kilometer och 800 höjdmeter. Det där borde ta tre–fyra timmar.”
Inte på GR20.
Här kan en etapp på åtta kilometer ta åtta timmar.
Inte för att man går långsamt, utan för att terrängen kräver det. Stora block, scrambling, branta passager och ständiga vägval gör att varje steg behöver placeras med eftertanke.
Det blev en påminnelse om något jag ofta försöker förklara på mina föreläsningar: distans och höjdmeter berättar bara en liten del av historien.
Jag trodde det bara skulle vara sten
Det här var nog den största överraskningen.
Jag hade förväntat mig åtta dagar av blockterräng.
Istället fick vi uppleva en otrolig variation.
Vi gick genom skogar, över dramatiska bergskammar och förbi små bergssjöar. Vi badade i smaragdgröna pooler mitt i forsar och vaknade till soluppgångar som fick hela Korsikas berg att glöda.
Jag tror faktiskt att landskapet överraskade mig lika mycket som själva vandringen.
Soluppgångarna
Jag är egentligen ingen morgonmänniska.
Ändå finns det något speciellt med att kliva upp innan solen, tända pannlampan och börja gå medan resten av världen fortfarande sover.
Sedan händer det.
Himlen börjar långsamt skifta färg och bergen vaknar till liv.
Det är svårt att beskriva den känslan om man inte upplevt den. Man glömmer nästan hur trött man var när väckarklockan ringde.
Små guideval som gör stor skillnad
En av sakerna jag alltid tar med mig hem från en guidning är alla de där små detaljerna.
Vilken tältplats har egentligen finast utsikt?
Var är det bästa stället att ta ett dopp efter en varm dag?
Vilken refugio skulle jag välja nästa gång – och vilken skulle jag hellre byta mot ett tält?
På en av etapperna låg tältplatserna uppe på en platå med en helt fantastisk panoramautsikt över bergen. Där hade jag utan tvekan valt tält igen.
På en annan plats hade campet en härlig, nästan lite pirataktig atmosfär. Människor från hela världen satt ute och lagade mat medan hästarna oblygt försökte stjäla det som lämnats obevakat. Samtidigt hade själva refugion ganska mycket mögel, så nästa gång hade jag återigen valt tält – men absolut inte missat stämningen.
Det är sådana erfarenheter som gör att varje guidning också blir ett sätt att utveckla nästa resa.
Gruppen gjorde expeditionen
Bergen var fantastiska.
Men när jag tänker tillbaka är det nog ändå människorna jag minns starkast.
Efter några dagar händer alltid samma sak.
Främlingar börjar hjälpa varandra över svåra passager. Någon delar med sig av snacks när energin börjar ta slut. Någon annan väntar in den som behöver några extra minuter.
Det är en av anledningarna till att jag älskar att guida.
Man får se hur en grupp människor, som inte kände varandra för en vecka sedan, sakta blir ett team.
Är GR20 Europas tuffaste vandring?
Det är en fråga jag fortfarande får.
Och mitt svar är nog detsamma som innan jag åkte hem.
Den är definitivt en av de mest tekniska långleder jag har vandrat. Men det är inte därför jag skulle rekommendera den.
Jag skulle rekommendera den för att den är rolig.
För att den bjuder på scrambling, långa dagar, fantastiska vyer, iskalla bad, magiska soluppgångar och en känsla av att verkligen vara ute på äventyr.
Den är krävande.
Men framför allt är den otroligt vacker.
Och ja…
Jag längtar redan tillbaka.
/Emma Svensson guide & grundare Topo Travel