Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag började gå. Ryggsäcken var tung och ovanligt fullpackad. Det var inte så konstigt – jag hade mat för 23 dagar med mig. Framför mig väntade en lång vandring som skulle börja i Padjelanta och så småningom ta mig vidare in i Sarek. Till en början var allt ganska enkelt. Det fanns en led att följa och jag kunde koncentrera mig på att komma in i rytmen av att vandra långa dagar med en tung ryggsäck. Men längre fram skulle förutsättningarna förändras.
När jag lämnade Padjelantas leder bakom mig skulle det inte längre finnas någon självklar väg framåt. Då skulle jag behöva läsa landskapet, hitta vad över älvarna och själv bestämma vilken väg som var bäst. Jag visste det redan när jag började gå. Men jag visste inte vad som väntade. Om du skulle fråga mig varför jag valde att göra en 23 dagar lång ensam expedition skulle jag nog svara: varför inte? Men på en djupare nivå är det mycket mer än så. Jag har alltid dragits till saker som kallas extrema eller svåra. Ju mer extrema, desto bättre.
Varför Sarek?
Själva längden på expeditionen blev lite som den blev. Efter att jag hade hittat min rutt började jag planera nödutgångar, undersöka vilka jokkar som kunde korsas och var, samt titta på var tidigare vandrare hade gått. Till slut hade jag en rutt som kändes genomförbar.
Planeringen och förberedelserna för en sådan här expedition är betydligt större än för en vanlig fjällvandring. Inför expeditionen försökte jag därför träna så mycket jag kunde på det som jag trodde skulle bli det största hindret: vikten på ryggsäcken. Officiellt säger jag att ryggsäcken vägde 35 kilo. Men den sista timmen innan jag skulle åka till Kvikkjokk råkade några extra saker slinka ner. Så vi kan väl säga 35 kilo officiellt.
Även fast jag är van vid att packa ryggsäckar för liknande turer var det mycket som var annorlunda den här gången. På en sådan här expedition måste man hela tiden vara medveten om vikten på varje föremål och vad man faktiskt orkar bära. Personligen låg jag nog lite i överkant viktmässigt. Samtidigt var jag väldigt nöjd med själva packningen. Det var egentligen inget jag saknade där ute och nästan inget jag hade tagit med som jag inte använde. Om man bortser från reparationskitet och första hjälpen.
Maten
Maten var en relativt enkel del av pusslet. Mina frukostar bestod av havregryn med mjölkpulver tillsammans med olika tillsatser för att skapa lite variation i smakerna. Lunchen var betydligt mindre traditionell. Den bestod helt enkelt av en påse nötter och choklad. För mig fungerar det bättre eftersom jag upplever att jag får en jämnare energinivå under dagen. Middagen bestod av frystorkad mat, ölkorv och så mycket olivolja jag kunde pressa ner i maten. Jag tror att jag som mest fick ner ungefär sex matskedar olivolja i en måltid innan jag kände att smaken började bli sämre. Det hade jag nog inte gjort på en vanlig tur – då hade jag förmodligen hållit mig till två eller tre matskedar. Men på en sådan här expedition handlar maten minst lika mycket om energi som om smak.
Jag hade egentligen räknat med att ha mat för 27 dagar och ungefär 100 000 kalorier, vilket motsvarade omkring 3 500 kalorier per dag. Expeditionen blev 23 dagar och jag behövde därför aldrig använda all mat. Favoriten var middagarna med frystorkad mat och en ölkorv. Jag hade även olivolja i påsarna för att öka kalorimängden. Ingen mat tog slut, som tur var. Men jag hade dödat för mer ölkorv där ute.
Vägval och navigation
Vägval och navigation är det som kan göra vad man tror skulle vara en kort och lätt dag till en dag av ren misär. I efterhand tycker jag att jag gjorde rätt val under expeditionen. Självklart gjorde jag mindre misstag, men de flesta vägvalen fungerade bra. Min rutt, särskilt inne i Sarek, var till stor del byggd runt jokkarna. Vid den tiden på året hade många av dem högt vattenstånd och kraftig ström. Ibland var vattnet dessutom grumligt. Det innebar att jag ofta var tvungen att anpassa mig efter jokkarnas villkor.
Ett exempel är området norr om Nåite. Här kom jag från Niejdariehpvágge och skulle över Sarvesjåhkå för att sedan ta mig mot Luljivágge. Jag hade från början planerat att vada där jag markerat med en cirkel. Tanken var att undvika så mycket tät vegetation som möjligt. I stället blev det ett vad där jag markerat med ett X. Dagen skulle egentligen vara relativt enkel och kort. Men på grund av all tät vegetation blev den betydligt jobbigare än planerat. Samtidigt var det rätt beslut att vada där jag gjorde. Med vattennivån och strömmen som den var hade det varit omöjligt att vada på den plats jag ursprungligen hade planerat.
Säkerheten
Säkerhet var otroligt viktigt i allt detta. Det absolut viktigaste man kan göra på vilken tur som helst, oavsett om det handlar om en 23 dagar lång solotur eller en kort vandring, är att berätta för någon var man befinner sig. Jag använde en Garmin-enhet för att varje morgon och kväll skicka ett meddelande till en person som höll koll på mig och min position. Med en sådan enhet kan man dessutom få väderprognoser ute på fjället. Att kunna få en bättre uppfattning om när regnet kommer, varifrån vinden kommer och hur vädret förväntas utvecklas är ovärderligt.
Egentligen tror jag inte att det var något specifikt som jag oroade mig särskilt mycket för. Möjligen myggen. Myggorna och värmen tillsammans var ibland ett problem. Som tur var blev det aldrig riktigt så varmt att jag inte kunde klä mig för att överleva den galna mängden mygg som det stundtals var. Jag upplevde att jag var fullt medveten om de faror som fanns och hade planerat utifrån dem. Efter det fanns det inte så mycket mer jag kunde göra än att ta bra beslut när situationerna väl uppstod. Här kommer hela rutten.
Dag 1–5 – In i Padjelanta
Dag 1 – Kvikkjokk till Njunjes Efter båten från Kvikkjokk började vandringen på Padjelantaleden. Jag gick 13 km till Njunjes med en ryggsäck på omkring 35 kg, fylld med mat för hela expeditionen. Det blev en tung start.
Dag 2 – Njunjes till Tarrekaise En kortare etapp på 7 km genom stenig men väl spångad terräng. Den tunga packningen höll nere tempot, men jag hade gott om tid.
Dag 3 – Tarrekaise till Såmmarlappstugan 12 km genom blöta partier och hala spångar. Jag träffade andra vandrare och såg flera ripor. Trots den längre sträckan kändes dagen lättare än den föregående.
Dag 4 – Såmmarlappstugan till Darreluoppal En tuffare dag på 14 km med mycket upp och ner. Mot slutet blev myggen jobbiga, men jag fick även syn på en älg på avstånd. Det skulle visa sig bli ett av expeditionens mest minnesvärda möten.
Dag 5 – Darreluoppal till Duottar 10 km med en längre stigning i början och sedan lättare terräng. Efter de första dagarnas vandring var det skönt med en kortare etapp.
Dag 6–10 – Mot Sarek
Dag 6 – Duottar till Arasluokta Det här skulle bli en av expeditionens mest speciella dagar. Jag visste att vädret skulle bli betydligt sämre senare på kvällen. Prognosen visade omkring 30 mm regn och mycket kraftiga vindar. Jag hade därför en deadline som jag verkligen inte ville överskrida. För att hålla tidsplanen var jag tvungen att lämna leden och ta en genväg. Vanligtvis går man från Duottar mot Staloluokta när man följer Padjelantaleden. Men eftersom jag ville hålla min tidsplan hade jag möjlighet att ta den genväg som syns på kartan. Vid det här laget skulle jag gissa att ryggsäcken vägde omkring 30 kg. Att gå ungefär 16–18 km genom våtmark, upp och ner över terrängen, med den vikten på ryggen var i efterhand kanske lite överdrivet. Saken blev inte bättre av att det var myggsvärmar hela dagen. Jag är övertygad om att myggen hade ätit upp mig om jag inte hade haft myggnät och täta kläder. Senare på dagen kom dessutom en tjock dimma som gjorde att sikten sjönk till under 500 meter. Kort sagt blev genvägen betydligt jobbigare än jag hade förväntat mig. Mot slutet försvann sikten nästan helt i dimman, men med GPS och kompass kunde jag hålla kursen och till slut hitta tillbaka till leden.
Dag 7 – Fast i tältet Prognosen visade omkring 30 mm regn och vindar på 20–25 m/s. Jag valde därför att ta en vilodag i tältet. Jag lagade mat, lyssnade på ljudbok och återhämtade mig – något kroppen uppenbarligen behövde.
Dag 8 – Arasluokta till Låddejåhkå Cirka 11 km med en rejäl stigning under de första fem kilometrarna. För första gången började ryggsäcken kännas lättare. Vid stugområdet träffade jag återigen ett tyskt par som jag hade mött tidigare under vandringen.
Dag 9 – Låddejåhkå mot Gisuris En blöt dag där jag gick ungefär 20 km. Längs vägen passerade jag våta partier och ett vad och mötte dessutom en stor renhjord. Jag fick vänta ungefär 15 minuter innan renarna hade passerat.
Dag 10 – Till Gisuris De sista 10 kilometrarna gick genom fin terräng och jag fick för första gången en tydlig vy över Áhkkámassivet. Efter många dagar på leden började det dock kännas lite monotont. På kvällen blev det festmåltid med pasta bolognese, ölkorv och Bullens.
Dag 11–20 – Genom Sarek
Dag 11 – In i Sarek. Jag lämnade leden bakom mig och började den obanade delen av expeditionen. Vädret växlade snabbt mellan sol, regn och kraftig vind. Navigeringen fungerade bra, men det var ibland svårt att uppskatta hur långt jag hade gått när landskapet såg likadant ut i flera timmar.
Dag 12 – Mot Nijak. 14 km genom ett öppet men mycket blött landskap. Jag följde ibland renstigar genom dalen. Den långsamma förändringen i landskapet gjorde dagen mentalt krävande, och ensamheten började för första gången kännas på riktigt.
Dag 13 – Nijak till Skårja. En lättare och relativt flack dag på omkring 12 km. Jag mötte renar och passerade en renvaktarstuga innan jag kom till Skårja nödstuga. Därefter fortsatte jag några kilometer innan jag slog läger
Dag 14 – Skårja till Alggavagge. En av expeditionens tuffare etapper. Jag behövde vada tidigt eftersom jokken var för hög för att kunna korsas längre fram. Därefter väntade tät vegetation, brant terräng, blockmark och mängder av mygg.
Dag 15 – Fast i tältet. Storm och kraftigt regn gjorde det omöjligt att fortsätta säkert. Vinden var så stark att tältet stundtals kändes som om det skulle blåsa bort. Som tur var gjorde den genomtänkta tältplatsen att allt höll.
Dag 16 – Mot Sarvasvágge. En mycket kuperad dag med omkring 400 höjdmeter upp och sedan lika mycket ner. Blockterrängen gjorde vandringen tung och en ny sorts trötthet började komma. Trots omkring 4 000 kcal om dagen var jag konstant hungrig.
Dag 17 – Sarvasvágge. Bara 8 km, men det tog omkring åtta timmar på grund av den täta vegetationen. Varje steg kändes tungt och myggen gjorde det inte lättare. Navigeringen var däremot enkel eftersom jag hela tiden kunde se vart jag skulle. Dag 18 – Sarvasvágge Ännu en långsam dag genom tät vegetation. Höga vattennivåer i jokken gjorde att jag inte kunde ta den enklare sidan av dalen. Till slut hittade jag trots allt en riktigt bra tältplats. Det skulle visa sig bli en av expeditionens finaste.
Dag 19 – Luljivágge Bara 8 km, men med omkring 600 höjdmeter genom blockterräng. Dagen började med ett besvärligt vad och fortsatte uppåt genom stenig terräng och snöfält. Det var tungt, men genom att ta det långsamt kunde jag till slut hitta en bra tältplats.
Dag 20 – Mot Stour Jiertta. En något lättare dag på ungefär 12 km. Jag fick ta en omväg runt en glaciärjokk eftersom vattnet var för djupt och strömt för att vada. När jag hittade en omarkerad stig blev resten av dagen betydligt enklare.
Dag 21–23 – Vägen hem
Dag 21 – Till Kungsleden. Efter veckor bland höga fjäll blev terrängen plötsligt lättare. Jag hittade en gammal fyrhjulingsstig som ledde ner mot Kungsleden. Det var skönt att kunna släppa på koncentrationen lite, men samtidigt vemodigt att lämna fjällen.
Dag 22 – Mot Kvikkjokk. Efter 22 dagar var kroppen ordentligt sliten. Planen var att gå hela vägen tillbaka, men efter ungefär 10 km valde jag att korta dagen och spara den sista biten till nästa dag. Samtidigt var det roligt att återigen möta mycket människor efter så lång tid i ensamhet.
Dag 23 – Kvikkjokk. De sista 10 kilometrarna gick på stig och ju närmare Kvikkjokk jag kom, desto lättare blev terrängen. Till slut såg jag bilen. Efter 23 dagar var expeditionen över. Jag var fysiskt slut, men mentalt mådde jag bra.
De stunder jag minns bäst
Det finns många stunder jag tänker tillbaka på. Utsikter, tältplatser, möten med djur och både bra och dåligt väder. Men för mig är det två saker som sticker ut lite extra. Den första är mötet med älgen på dag 4. Självklart har jag sett älgar förut, men intrycket jag fick av den här älgen var att den var relativt stor. Samtidigt finns det en stor risk att den upplevdes större än den faktiskt var. Om jag skulle gissa var det en kviga, men det är svårt att urskilja från bilden. Jag som såg den med egna ögon var också osäker på grund av avståndet.
Det jag däremot minns tydligt var känslan. Jag kände mig väldigt liten och utsatt. Oavsett var det en rolig upplevelse, särskilt eftersom älgarna i området ska vara relativt stora. Den andra höjdpunkten var nog tältplatsen jag fick på dag 18. En otroligt fin vy över de långa dalgångarna. Jokken längst nere i dalen var bara pricken över i. Den blev särskilt speciell eftersom jag den dagen hade kämpat mig genom tät vegetation och stenfält för att komma dit. Det var en sådan plats där man nästan glömmer hur trött man är.
Alla dagar är inte Instagram-värdiga
Alla stunder ute på en expedition är inte Instagram-värdiga. Många dagar regnar det och blåser. Dimman ligger tjock, sikten är låg och myggen känns nästan som om de är inne i näsan om man inte har myggnät. Och benen har gjort ont i två veckor i sträck. Men för mig är det en dag som sticker ut mest. En dag som hade lite av allt. En dag som verkligen testade mig. Det var dag 6.
Det finns många anledningar till att just den dagen sticker ut så mycket, men jag ska försöka göra det lite mer lättsmält. Jag visste att vädret skulle bli betydligt värre runt 22:00. Det gav mig en deadline som jag verkligen inte ville överskrida. När jag säger betydligt värre väder pratar vi om omkring 30 mm regn och mycket stark vind. För att hålla det tidsschema jag hade planerat var jag tvungen att lämna leden och ta en genväg. Vanligtvis går man från Duottar mot Staloluokta när man följer Padjelantaleden.
Men eftersom jag hade en tidsplan att följa kunde jag ta den genväg som ni ser på bilden. Vid den här tidpunkten skulle jag gissa att ryggsäcken vägde omkring 30 kg. Att gå genom våtmark, upp och ner över terrängen, i ungefär 16–18 km med den vikten var kanske lite överdrivet. Saken blev inte bättre av att det var myggsvärmar hela dagen. Jag är övertygad om att myggen hade ätit upp mig om jag inte hade haft myggnät och täta kläder. Senare på dagen låg dessutom en tjock dimma över landskapet och sikten sjönk till under 500 meter. Genvägen blev helt enkelt betydligt jobbigare än vad jag hade förväntat mig. Men jag hann. Och när jag till slut satt i tältet och vädret började slå om kändes det ganska bra att veta att jag hade gjort rätt prioritering.
Utrustningen
När det kommer till de mer tekniska detaljerna kring min utrustning är jag väldigt nöjd med de val jag gjorde. Jag upplevde att all utrustning jag hade med mig fungerade precis som jag hade tänkt. Det enda jag egentligen kan nämna som inte fungerade som tänkt var reparationskitet. Jag hade räknat med att saker skulle gå sönder och hade därför möjlighet att laga nästan allt som kunde gå sönder där ute. Men inget gick sönder. Så hela kitet kändes lite värdelöst under expeditionen. Samtidigt är det precis den typen av utrustning som känns onödig tills den dag man faktiskt behöver den. Då kan den vara ovärderlig.
Det viktigaste jag lärde mig
Det viktigaste jag lärde mig är nog att man inte kan planera allt till 100 procent i förväg. Man måste komma ut och se hur det faktiskt ser ut. Även om man kollar var andra har gått, läser rapporter och försöker förbereda sig så noggrant som möjligt är det omöjligt att veta exakt hur allt ser ut utan att själv vara där. För mig var det väldigt nyttigt att inse det. Jag har lätt för att överplanera när jag väl har börjat. Mitt tips till den som vill göra något liknande är därför att ha stenkoll på allt: mängden kalorier, hur utrustningen mår, hur kroppen mår, vädret och vilka alternativ du har om planen inte fungerar. Det finns otroligt mycket på YouTube och andra ställen som kan hjälpa en att skapa en bild av vad man ger sig in på. Men det viktigaste är ändå att ta det dag för dag. Det kan kännas nästan omöjligt dag 1. Det kan kännas nästan lika omöjligt dag 14. Men helt plötsligt är du tillbaka. Och då vill du redan ut igen.
Vad händer nu?
När jag lämnade Sarek var jag tröttare än någonsin tidigare, men också mer självsäker. Jag hade gått i 23 dagar, burit en extremt tung ryggsäck, vadat jokkar, navigerat genom dimma, kämpat mot mygg, gått genom blockterräng och suttit i tält under stormar. Jag hade gjort misstag. Jag hade fått ändra planer. Och framför allt hade jag fått lära mig att fjället aldrig riktigt bryr sig om vad man hade tänkt från början. Fjällen belönar inte den som har bråttom. De belönar den som är förberedd och har tålamod. Expeditionen blev precis så utmanande som jag hade hoppats. Och jag vet redan nu att detta inte var min sista expedition.
Gustav Drottheden
Topo Travel Äventyrsstipendie