Vi visste att vi skulle upp på ett berg. Men inte vilket, inte var och inte vad som väntade oss. När bilen i gryningen rullade över gränsen till Slovenien började pusselbitarna falla på plats. Framför oss väntade Triglav – Sloveniens högsta berg, 2 864 meter över havet. Det skulle bli en fantastisk dag med nästan 2 000 höjdmeter, via ferrata, hisnande stup, en Coca-Cola jag aldrig skulle glömma och elva timmar på berget.
Bildtext: Möter upp Emma och Erik på flygplatsen i Bergamo, inköp på en italiensk Autogrill, Hotellet i österikiska Villache, vägen mot den slovenska gränsen, frukosten innan avfärd
04.30 – dagen börjar
Klockan ringer 04.30.
Det är bara att kliva upp och börja packa ihop. Hotellet serverar förstås ingen frukost så här tidigt, men macken tvärs över gatan har öppet dygnet runt. Jag köper ett par mackor och en kopp kaffe, trycker ner mackorna och sköljer ner dem med kaffet.
Inte mycket till frukost inför ett rejält bergspass. Men man tager vad man haver.
En timme senare sitter vi i bilen. Fortfarande har vi ingen aning om slutdestinationen.
Vi är i Villach i Österrike och följer billampornas sken genom mörkret. Vägen ligger nästan svart framför oss, och det enda vi vet är att dagens äventyr finns någonstans där framme. Emma från Topo är lika hemlighetsfull som vanligt. Det har hon varit under de senaste 18 timmarna genom Italien och Österrike. Hon skrattar åt oss – för hon vet målet.
Men vart?
Ingen säger särskilt mycket. Kanske för att vi fortfarande hoppas kunna lista ut det. Kanske för att vi anar att svaret kommer att förändra hela dagen. Plötsligt passerar vi gränsen till Slovenien.
Nu börjar vi ana.
Kan det vara … Triglav?
Bildtext: Vägen in i Vrata-dalen, grusvägen in mot parkeringen, bilder från Vrata-dalen
Hemligheten avslöjas
Ju längre söderut vi kommer, desto mer övertygade blir vi. Vi är på väg mot Triglav, 2 864 meter, Sloveniens högsta berg, mitt i de Juliska alperna. Triglav är inte vilket berg som helst. Det är något av Sloveniens nationalberg och har en stark symbolisk betydelse för landet – berget finns till och med avbildat i Sloveniens statsvapen. Vi lämnar motorväg A2, som fortsätter mot Ljubljana, och kör vidare mot Kranjska Gora. Snart svänger vi av igen och vägen blir allt mindre.
Vi styr in mot Vrata-dalen. Och vilket landskap!
Höga berg reser sig på båda sidor om dalgången. Mellan dem ligger små gröna fält med betande kor. Morgonljuset letar sig ner mellan bergssidorna och för varje kilometer känns det som om vi kör längre in i en annan värld. Samtidigt växer insikten: det här är inte bara en utflykt. Vi är på väg mot ett berg som kommer att kräva något av oss.
Den sista biten går på grusväg. Sedan tar vägen slut. Framför oss reser sig Triglavmassivet. Högt där uppe väntar toppen, men först måste vi ta oss dit.
Här börjar dagens verkliga äventyr.
Bildtext: Hyttan vid parkeringen, stor kabinhake, vandringen startar, Mitja berättar om Triglavmassivet
Mot Triglav
Vi parkerar bilen och möter vår slovenske guide Mitja, som ska leda oss genom dagens utmaningar. Till en början vandrar vi upp genom Vrata-dalen, med Triglavmassivets mäktiga bergväggar omkring oss. Sakta men säkert lämnar vi dalen under oss. Stigen blir brantare och terrängen allt mer alpin.
Vi fortsätter upp mot Luknja-passet på 1 758 meters höjd. Härifrån förändras turen ordentligt. Det som hittills har varit vandring ska nu övergå i något betydligt mer krävande. Nu väntar Bamberger Weg – Bambergova pot via Plemenice, en av de mer spektakulära och krävande lederna mot Triglav.
Klätterselarna åker på. Vi kopplar in oss och delar upp oss i replag – en bergsguide och två deltagare i varje. Sedan börjar klättringen på allvar.
Bildtext: Vi tar på klätterselar, Gems vilt klövdjur, klättring, scrambling uppåt mot toppen
Luftigt – riktigt luftigt
Det blir snabbt både brant och luftigt. Vandring övergår i scrambling och klättring. På de säkrade partierna hjälper vajrar och fasta järn oss uppför berget. På andra ställen finns inga vajrar alls. Full koncentration gäller.
En hand där
En fot där.
Nästa steg.
Och helst inte fundera alltför mycket på hur långt det är ner. Varje rörelse måste sitta. Varje beslut måste tas med lugn, trots att berget stupar under oss. Det finns ingen genväg och ingen möjlighet att bara skynda förbi det svåra. Ju högre vi kommer, desto större blir utsikten. Vrata-dalen ligger långt där nere och omkring oss breder de Juliska alpernas taggiga bergslandskap ut sig. Men utsikten är också en påminnelse om hur långt vi har kvar. Toppen syns fortfarande där uppe, avlägsen och nästan overklig.
Det är precis sådana här stunder man söker när man ger sig ut på äventyr. Och samtidigt är det nu äventyret börjar kräva sitt pris.
Bildtext: Bilder från slovenska toppen Triklav 2864 m
När bensinen tar slut
Efter ungefär åtta timmar börjar jag känna mig rejält sliten. Vi har tagit omkring 1 700 höjdmeter, men fortfarande återstår ungefär 300 meter till toppen. Det låter inte mycket.
Men plötsligt känns det som om någon vrider av bensinkranen.
Tomt.
Benen blir tunga och tempot sjunker. Vi befinner oss nu dessutom på rejäl höjd och jag märker att andningen går snabbare. Malin räddar situationen. Jag får ett par Dextrosol och några godisbitar slinker också ner. Efter en stund kommer lite krafter tillbaka. Toppen finns där ovanför oss, så nära att den nästan känns inom räckhåll – och samtidigt så långt borta att varje steg blir en egen liten kamp. Jag ser toppen och vet att den kommer närmare för varje steg.
Ett steg till. Och ett till. Allt vi gjort under dagen leder mot samma punkt där uppe.
Triglav – 2 864 meter!
Och så står vi där. Triglav, 2 864 meter över havet. Först är det nästan svårt att förstå. Efter timmar av mörker, branta stigningar, vajrar och trötthet är vi plötsligt framme. Vi har dessutom haft en fantastisk tur med vädret. Det är nästan vindstilla och sikten är klar över ett enormt bergslandskap. I fjärran kan vi se både de italienska och österrikiska Alperna. Tröttheten finns förstås kvar, men just där och då spelar den mindre roll.
Mitt i alltihop står Mirza och ser ungefär lika oberörd ut som när vi började på morgonen. Under delar av turen har han gått med händerna i byxfickorna och nästan studsat fram över berget medan vi andra kämpat på.
Han tittar på mig.
– Vill du ha en Cola?
– O ja! Hemskt gärna!
Mirza försvinner iväg. Efter en stund kommer han tillbaka med en Coca-Cola. Här uppe på 2 864 meters höjd! Helt galet. Jag öppnar burken. Aldrig har väl en Coca-Cola smakat så gott. Efter bara några minuter känner jag hur energin börjar återvända. Toppen var målet vi kämpade mot. Men den är inte slutet på dagen. På Mirzas inrådan passar jag också på att byta mina trailskor mot alpkängorna. Ett klokt beslut. För turen är långt ifrån över.
Bildtext: Magnus på väg ner på kammen
Den luftiga kammen mot Mali Triglav
Från toppen väntar en rejält exponerad nedstigning. Vi följer den smala kammen mot Mali Triglav. På sina ställen stupar berget brant på båda sidor och långa partier är säkrade med vajer och järn. Skillnaden nu är att vi nu har många timmars vandring och klättring i kroppen. Tröttheten gör att varje steg kräver lite extra koncentration.
Ingen får börja slappna av bara för att toppen är avklarad. Tvärtom. Vi fortsätter försiktigt över kammen och därefter brant nedåt mot bergshyttan Kredarica. Men länge känns den som en hägring där nere.
Efter elva timmar når vi Kredarica
Till slut är vi framme vid Triglavski dom na Kredarici, drygt 2 500 meter över havet. Klockan visar att vi har varit ute i ungefär elva timmar. Absolut.
Nöjda?
Något enormt.
Vi kliver in i bergshyttan och möts av ett myller av människor. Här är fullt med vandrare och klättrare som, precis som vi, har avslutat sina turer för dagen. Vi ställer oss i den lilla kön för att beställa något att dricka. Bakom disken regerar en synnerligen barsk stugvärd. Han verkar arg på det mesta och skäller och hojtar åt folk omkring sig. Efter dagens alla prövningar känns det nästan som ännu ett hinder att ta sig förbi. Vi står snällt kvar. Till slut får vi våra öl. Och efter elva timmar på Triglav smakar den slovenska bergsölen helt fantastiskt.
Bönsoppa, öl och en efterlängtad säng
Till middag blir det typisk slovensk bergsmat. Jag väljer en rejäl bönsoppa med en Kranjska klobasa, fläskkorv. Andra tar fläskkorv med surkål. Till det blir det bröd. Ingen lyxmiddag kanske. Men just den kvällen kunde det knappast ha smakat bättre. Sakta känner jag hur energin kommer tillbaka i kroppen. Vi blir tilldelade ett rum med fem bäddar. Det är trångt, enkelt och spartanskt. Men det finns en säng. Att få lägga sig ner och sträcka ut kroppen efter dagens elva timmar känns fullständigt underbart.
Nu borde man förstås somna på två sekunder.
Det gör jag inte.
Trots tröttheten ligger jag länge och vrider och vänder mig. Kanske spelar höjden in – vi befinner oss trots allt på drygt 2 500 meters höjd. Någon timmes sömn blir det nog till slut.
Men vad gör det?
När jag ligger där i mörkret kan jag fortfarande känna dagen i kroppen. Vrata-dalen. Bambergerleden. Klättringen. Tröttheten. De sista tunga höjdmetrarna. Toppen. Utsikten. Colan. Den luftiga kammen och den långa vägen ner. Allt finns kvar.
Ett äventyr att bära med sig
Men som så ofta är det inte bara toppen man kommer att minnas.
Jag kommer att minnas Malins Dextrosol när bensinen tog slut. Mirza, som lugnt och säkert ledde oss genom de svåraste partierna och som på något obegripligt sätt trollade fram en Coca-Cola när jag behövde den som mest. Mystiken till Secret Summit. Den barske stugvärden. Den välförtjänta ölen. Bönsoppan. Skratten.
Men framför allt människorna jag fick dela allt detta med.
Emma på Topo Travel och Erik – tack för ett fantastiskt Secret Summit och för att ni lyckades hålla hemligheten så länge. Magnus och Malin – vilket team vi blev! Och Mirza – tack för att du ledde oss tryggt och föredömligt över berget.
Nästa morgon skulle vi fortsätta ner från Triglav. Sedan väntade Bled i Slovenien, Italien och till sist avskedet i Bergamo.
Men allt det fick vänta.
Just den här kvällen låg jag på drygt 2 500 meters höjd med en trött kropp som vägrade somna och en dag i huvudet som jag egentligen inte ville skulle ta slut.
Secret Summit var inte längre någon hemlighet.
Och vissa dagar behöver man inte ta med sig något hem från. De följer med ändå.
/Thomas Wåhlander, deltagare Secret Summit 2026
Detta blogginlägg publicerades från början på santoss.se – läs hela inlägget här!