Målet med Kebne är kanske inte topparna. En fin, häftig del och en bedrift for sure. Men det största suset i magen är upplevelsen att vara just där där man är i stunden på turen. På väg – upp eller ner, bort eller hem. Topparna är en underbar del, men det är inte bara där lyckoenergin sprakar ut som fyrverkerier över våra ståtliga fjäll.
Jag reste 2023 med Topo Travel till Kebnekaise och gick Västra leden till Sydtoppen. Då visste jag att jag ville tillbaka och se Nordtoppen och speciellt kammen mellan de två maffiga topparna. Så 2025 bokade jag resan som innebar Nord- och Sydtoppen via Nygrens led (plan A var Östra leden), klättring på Kaipak och topptur till landets vackraste berg Tolpagorni.
Topparna är för mig en pause, som ett fönster i äventyret där helheten av turen och bedriften tas in under några andetag. Utsiktsnjut, skratt, snacks, stolthet och 94 foton och filmer. Underbart! Men. Fyrverkerierna kommer när mina ben skakar av både nerver och ansträngning, när Emma väldigt högt ropar ”KLAR” uppe någonstans helt osynlig bakom en klippa och jag som siste man i replaget ska hitta en väg upp och dra ur + plocka med mig alla kamkilar hon satt i. Hur var det nu man gjorde med dom? Dom är säkert dödsdyra. Det är jäkligt brant här… gör man sånt här när man är mamma? Jävla ställe att ha mensvärk på…
”KLAAAAR!”. Ok. En blick över axeln ner för det snudd på lodräta berget, ut över dalen över Björlings Glaciär, jag har aldrig gjort det här förut. Jag ser en ren och Oskar och Erics ullfiltar som kyler några kvadratmeter av det vackraste vi har; den eviga vintern. Himmel över fjäll. Oändlighet. Frihet. Det susar… jag hittar ett grepp med fingrarna och sätter mina stegjärn i berget. FYRVERKERI!
Jag känner mig modig och jag hoppas att jag snart ska få använda isyxan som hittills bara har fått göra en pytte litet hål i min rygga. Jag älskar detta och denna stund! Jag tror att jag by default är en tur-njutare som gillar att vara i rörelse på berget och inte är så fokuserad just på topparna. Men sen jag fick barn har känslan fastnat i mig att när man vandrar, då är framme var man än är. Hela tiden är man framme. Överallt finns det nåt att kika närmre på, tänka på, vara i, njuta av. Nåt att undersöka och förundras av. Kanske smaka på. Nåt som tänder lyckofyrverkerierna. Man ska ju inte döma en bok by the cover men när den väldigt bergsguidig:a bergsguiden Bruce helt plötsligt berättar ALLT om alp-sippan och tydligen delar intresset för fjällfloran tappades hakan i smyg bakom min entusiasm.
Där, då, var vi var framme. Vid alpsippan. Och vid den kalla bäcken. Och sen på den superlilla klippan vi trängdes på för vila på bergsväggen innan sista pushen till nordtoppen. När isyxorna äntligen fick användas, när vi i gassande solsken fick en noggrann genomgång om hur ett replag funkar, när selarna knäpptes på och hjälmen var på plats. Framme! Den overkliga kammen mellan topparna. När vi kom ner en bit från sydtoppen och fick clip:a in oss i via ferratan på Östra leden, wow! Framme där med. Fyrverkeri! Fyrverkeri! Fyrverkeri!
Även om vi hade några timmar kvar till våra tälthem, så var vi framme. Vid just den upplevelsen och den känslan var vi framme. Den här resan hade så många vackra, oväntade, spännande och magiska delar. Dom går inte att räkna upp här, men i mig rabblas dom lite då och då och fyrverkerierna sprakar till igen och igen. Topparna är underbara, men dom är ingenting utan turen upp och ner. Tack Topo för livets fjällupplevelse och för alla gånger vi var framme i här-och-nu.
/Maja Littmark, deltagare Kebnekaise Östra leden & Tolpagorni 2025