Vi går och går, och så går vi lite till. Det enda jag hör är det ritsande ljudet av alla i gruppen som släpar på skidorna, ljudet bildar en monoton orkester som spelar när vi rör oss likt ett lämmeltåg långsamt upp för berget.
Den lilla revan som jag såg vid lunchtid är nu som bortblåst. För det enda jag ser är ett lömskt fritt fall, beklätt i snö, som vi ska åka ner för. Det är skräckinjagande vackert. Vandringen fortsätter parallellt upp längs med ravinen medan jag går och djupandas den sista biten för att trycka ner den allt mer växande nervositeten i pjäxorna. När jag senare tittar ut för den djupa sluttningen och ser mina turkamrater en efter en störta ner för branten, infinner sig känslan av om det här överhuvudtaget kommer gå ihop sig.
Alla makar lite på sig med tillhörande ryggsäckar och uppknäppta jackor för att få plats runt det lilla bordet med tillhörande soffgrupp. Det är första dagen på den tredagarskurs i topptursåkning vi alla har samlats för inne på Skistar-loungen i Vemdalsskalet. Efter att alla har bekantat sig och den obligatoriska namnrundan är avklarad pratar vi om förväntningar på kursen. Jag berättar likt andra att det vore kul att känna att man kan “bemästra” topptursåkandets grunder, och att våga ge sig ut utanför den trygga pisten. Jag väljer också att vara ärlig, när jag säger lite skämtsamt att jag är en ganska rädd person av mig. För mitt inre tänker jag att efter de här dagarna vore det ännu roligare att känna att det här är något jag vill, vågar och kan göra utan att rädslan hindrar mig.
Och så drar det igång. Efter en gedigen genomgång av packning, olika appar med tillhörande funktioner för lavinläge, prognoser och lutningsgrad ger vi oss ut. Redan här har en liten bit av lättnadens suck kommit, för det jag får lära mig är att tänka efter, både en och två gånger innan man ger sig ut. Och tillsammans med redskap som lutningsgrad kan jag avgöra om jag vill röra mig i lavinterräng över huvud taget tillsammans med de risker det utgör.
Första dagen möts vi av snålblåst och lätt regn som så småningom övergår till snö. Men inte ens vädret kan stoppa den sugande känslan i magen av vad som komma skall, pirret och nervositeten som fullständigt vibrerar i kroppen. Vi åker till den närliggande spårcentralen för att ge oss av på en kortare tur. Men det ska mycket till innan jag ens fått på mig skidorna.
Dagen innan hämtades hyrutrustningen ut, och som ett barn tittade jag med stor uppmärksamhet när den väldigt snälla personalen stod och förklarade hur man skulle göra. För det är ju inte “bara” att trycka ner pjäxan som vid piståkning. Det vrids, klickas i, tas bort, trycks åt sidan och diverse finurliga funktioner med turpjäxor och turskidor. Jag tackade så mycket för hjälpen och kände samtidigt att det här kanske var någonting jag ändå borde ha filmat när han fipplade runt med vana händer över de olika funktionerna och inställningarna.
Efter en stund med konstens alla regler får jag allt på plats, till och med de klistriga remsorna, även kallade stighudar, på skidorna. Med pjäxor i “gåläge” och fastkilade skidor mellan min rygg och ryggsäck var det äntligen “go time”. Vi börjar knata från parkeringen och upp för en lång grusig uppförsbacke. Jag skrattar lite åt mig själv, allt ser så malplacerat ut – här går vi som en armé upp för grusbacken med skidor på ryggen och stavar i högsta hugg mitt bland stugbyar och bilar som sakta åker förbi.
När vi nått fram till där snön har lagt sig börjar vi skida ut mot öppnare vidder. I regnblandat slask tar vi oss upp mot en kulle, där vi får testa på A-sväng och lappkast. Vår guide Erik demonstrerar smidigt svängarna och sedan är det vår tur. Det är ovant och jag känner mig lite som ett kobent kylskåp när jag försöker få de breda skidorna dit jag vill, utan att trampa på mig själv samtidigt som jag balanserar kroppsvikten för att vända mig.
Vi bestämmer oss för att gå till toppen av den lilla kullen och avverka vårt första åk innan vi söker skydd på den närliggande våffelstugan för lunchpaus i ruskvädret. Vår guide börjar åka neråt med skidorna i plogposition och jag hinner tänka “varför?” innan det är vår tur att ta oss ner för den mindre backen. Snön är djup och tung av all väta, det känns som att jag åker i gröt där varje sväng snarare blir en 50/50-chansning om jag ramlar eller inte. För så svårstyrt var det, och det blir väldigt självförklarande varför vår guide hade kört som han gjort tidigare. Tankar som kommer är “herregud, ska det vara så här svårt, och det är bara första dagen”. Alla i gruppen tar sig ner på mer eller mindre graciösa sätt och jag yppar frågan om hur det är meningen att man ska åka i sån här snö, för det var ju hur svårt som helst. Med glimten i ögat berättar vår guide Erik att i sådana här snöförhållanden blir det mest så kallad “survival skiing”. Ett begrepp som kom att myntas under dagarna där “snygg” och “teknisk” skidåkning har lämnat finrummet och man bara behöver ta sig ner på bästa möjliga sätt.
Andra dagen inleddes med att vi själva fick presentera en tur där vi reflekterat över möjliga vägval, i relation till de verktyg vi lärt oss dagen innan. Allteftersom varvet går, återigen kring det lilla bordet i skidloungen, blir det tydligare och tydligare hur man kan tänka kring upplägget för en rutt. Allt i relation till de risker man själv är villig att ta. Meningar som “följ rygg, var trygg” förklaras och att det är vanligt vid bökigare partier på vägen upp att ta av sig skidorna för att helt sonika gå eller klättra i pjäxorna.
För vissa i gruppen är motion i fokus, för en annan möjligheten att kunna introducera toppturandet till dennes barn och för en tredje är viljan att söka sig till mer teknisk åkning som starkast. Med alla olika utgångspunkter och personliga anledningar till varför de går denna introduktionskurs blir det en mer verklighetsförankrad bild av bredden av människor friluftslivet bjuder på. Att man inte måste kunna allt, vara en adrenalinjunkie eller ens vara befriad från konsekvenstänk för att få vara med på sina egna villkor.
Denna dag tar vi oss upp på en lite högre höjd som snabbt förändrar snöns beteende. Natten har varit så pass kall att skaren som bildats över trädgränsen håller för min vikt när vi åker ner. Med det hårda underlaget växer mitt självförtroende en aning när jag kan göra parallella svängar utan att skaren ger vika och jag känner mig tryggare i själva skidåkningen denna dag. Det blir så tydligt hur snön skiftar mellan öppna vidder och blåst jämfört med lägre höjd med stiltje och sol. Det får jag känna i realtid när jag tar mig ner för backen och åker mot uppsamlingsplatsen, strax innan jag kommit fram tar det tokstopp. Snabbt som blixten har skidorna brutit igenom skaren och jag ramlar.
Vi får också testa på de olika bitarna av kamraträddning. Lekfulla övningar kantas av alvarets innehåll. I grupper om tre ska vi tillsammans så snabbt vi bara kan gräva oss fram till sondens spets, “tänk att det är på riktigt nu”. En timer startar och vi kör på med full fart, inte nödvändigtvis för att få en bra tid i den vänskapliga tävlingen, utan för att adrenalinet i mig genast börjar rusa. Jag tänker att hur mycket man än förbereder sig så kan man inte förutse sin egen reaktion när det väl gäller. Därav kanske man inte heller blir bättre än sin första gång när man behöver göra det i skarpt läge, och då är det med högsta sannolikhet någon du känner som ligger begravd under snömassorna.
Vi byts av, den som står längst fram har som uppgift att gräva i snön av allt den är värd och säga till om byte när den inte längre orkar hålla samma tempo för effektiv grävning. De två personer som står bakom har rollen att skyffla bort snön ytterligare och hinna hämta andan medan man roterar platser. Det är något som tänder till när det blir min tur att stå längst fram. Adrenalinet rusar, det är som att kroppen är ursinnig och ett “nu jäklar”-mantra sätts in. Med spaden i högsta hugg försöker jag gräva med ett rasande tempo så gott jag kan, men det är tungt. Den snöiga gropen blir större och större, och i takt med att den växer blir det svårare att ta ordentliga spadtag. Vinkeln blir ovan samtidigt som jag försöker få ett bra fotfäste, och innan jag vet ordet av det har vi bytt plats återigen.
Solen skiner när vi rullar in på den grusiga parkeringen vid Nysäterentrén till Sonfjällets nationalpark. Det är sista dagen på kursen och vädret kunde inte ha varit bättre. Med solen som välkommet sällskap börjar vi sakteligen ta oss upp och ut genom vinterskogen med sikt mot Valmfjället. Det går inte att undvika känslan av att jag är på en annan planet, ett kallt och snöbeklätt landskap med karga bergstoppar och sluttningar som skvallrar om vårens intågande med små stenfält som sticker ut ur snötäcket.
Väl på toppen tar vi en lite mindre lunch. På håll kan man se en mindre reva som öppnar upp högfjället och klyver det i två tills det planas ut och sammanfogas med dalens snöliggande täcke. Vi fortsätter vandringen mot ravinen med ett mindre skogsåk. På nära håll ser man hur drevsnön har lagt sig till höger om ravinens sänka och bildat stora och mäktiga snöfyllda överhäng som ser silkesmjuka ut. Till vänster om ravinen ser man en stor symmetrisk nedbuktning i marken, den också till utseendet väldigt inbjudande, likt en överdimensionerad solgrop.
Det enda jag hör är det ritsande ljudet av alla i gruppen som släpar på skidorna, ljudet bildar en monoton orkester som spelar när vi rör oss likt ett lämmeltåg långsamt upp för berget. Vi går sicksack upp för fjället till höger om ravinen. Ömsom ser man ut över den vindpinade snön som bildat olika lager och vågmönster som sträcker sig så långt ögat kan nå. När vinden mjukt drar med sig finkornig snö upp i luften och solen lyser på, ser det ut som lysande stoft som snurrar upp och iväg ut över vidderna. Jag tänker stilla att det lika gärna skulle kunna vara en annan planet vi befinner oss på.
Vi vänder vinkel för att gå fortsatt i en bekväm lutning. På detta håll ser man ravinen uppenbara sig och för varje gång vi vänder riktning mot ravinens sida blir det bestämt bara brantare och brantare. Det är ungefär nu den här glättiga inställningen jag haft tidigare under kursdagarna “äch, det löser sig” börjar dala drastiskt. Den lilla revan som jag såg vid lunchtid är nu som bortblåst, för det enda jag ser är ett lömskt fritt fall, beklätt i snö, som vi ska åka ner för. Det är skräckinjagande vackert. Vandringen fortsätter parallellt upp längs med ravinen medan jag går och djupandas den sista biten för att trycka ner den allt mer växande nervositeten i pjäxorna. Rädslan får “livebränsle” varje gång vi byter riktning från den soliga magiska synen av berget tillbaka till den störtande branten, kontrasten kunde inte blivit större.
Det är med en mixad känsla jag tar av mig stighudarna från skidorna och börjar göra mig redo inför åket. Allt är så fridfullt, solen värmer, alla är så lugna och gör sin grej. Alla arbetar vid det här laget rutinmässigt. Pjäxor check, skidor check, hjälm på check, byte av kläder check. Och så börjar det åkas, en efter en störtar de ner för branten och jag står kvar och undrar om det här överhuvudtaget kommer gå ihop sig.
Till sist är det min tur, och med pepp från de kvarvarande turkamraterna börjar jag åka. Långsamt skovrar jag några meter över ravinens insteg och kikar försiktigt ner i spåren från tidigare åkare längs med fallhöjden som uppenbarar sig. Jag fortsätter förbi där lutningen var som absolut brantast. Sen uppenbarar sig den mjuka inbjudande snön, fint dekorerad med de slingrande åkspåren som löper ner längs ravinens djup. Jag börjar följa efter ett spår som ser ut att gå på de flackare partierna och får upp farten i svängarna. Innan rädslan helt hunnit släppa och långsamt ersatts med bubblande eufori ramlar jag. Eller nja, ramla och ramla – jag faller in i snön som tar emot mig mjukt, och där och då släpper den sista biten av rädslan taget.
Axlarna sänks genast av lättnaden att det inte var så farligt, och att jag dessutom kan ta mig upp på skidorna utan större problem i den djupa snön. När jag åter tar sats neråt för sluttningen känns det som en befrielse. Den tidigare bubblande euforin har nu fått full kraft och den kittlande känslan blir till sprutande kolsyrad läsk av glädje i kroppen.
Jag känner mig så jäkla häftig och cool när jag befinner mig i något mellanting av att flyga och surfa när jag åker ner för den mjuka snön. Solen lyser starkt på det snöklädda landskapet och jag upplever det som att jag gått igenom skärselden och nu fått komma ut på andra sidan. Den där goa rytmen i kroppen kommer sväng efter sväng med snön sprutande efter mig. Ett glädjerop bubblar upp och om det är så här det känns att komma till himlen är jag helt okej att dö där och då, med ett storhetsvansinne av att jag kan klara av allt.
Det jag kommit till insikt om under kursdagarna är framför allt tre saker. För det första, att man ska tänka på åket nerför lite som grädden på moset. Det är inte en lovad garanti, men när man väl får den där gräddklicken så smakar den oerhört gott. Under dagarna kan jag räkna på mina båda händer hur många åk vi hunnit med.
För det andra, med piståkning i backspegeln ger toppturandet oerhört genomarbetade val, byggda på reflektion, kalkylering och de förhållanden man upptäcker väl på plats. När vi diskuterar bästa vägval upp, tittar och känner på snön, och allt bakgrundsarbete med lavinprognos, lutningsgrad och väderprognos gör att det känns så belönande att få åka ner då.
För det tredje, en stor del av den här resan fick mig att förstå att tjusningen med toppturandet just var vilken storslagen naturupplevelse det kan vara. Jag har tidigare vandrat på vintern, men det blir en helt annan känsla att se milslånga vyer med dalar och toppar i snö, och jag är glad att jag verkligen fick uppleva det i sitt esse den där soliga dagen i Sonfjällets nationalpark.
Sist men inte minst känner jag mig fruktansvärt stolt över att ha klarat av det. Att kunna behärska utrustningen på så pass kort tid och känna mig bekväm i de mest grundläggande verktygen för att en topptur ska kunna genomföras säkert. Och det är det som ligger djupast i mig – att ha fått träffa och dela den här nyförvärvade kunskapen med fem andra nyfikna deltagare
Jag längtar redan till nästa vinter. Med kunskapen från Topo Travel står jag inte längre och kikar genom dörren på glänt av vad som kunnat vara. Nu står dörren vidöppen och jag känner mig redo att gå ut och bredda erfarenheternas arsenal med flera toppturer.
/Moe Söderblom – Topo Äventyrsstipendie
Vill du också lära dig topptur? Vi har toppturskurser i:
Funäsdalen / Tänndalen
Vemdalen
Idre
Åre/Storulvån
Sälen