Vi sitter hemma i vardagsrummet på telefonen och stirrar på prognosen halva april, solen skiner, en etta på lavinprognoser och det är helt vindstilla. Nu var det dags att ge sig ut och försöka oss på partisanruten som vi både fysiskt och mentalt ställt oss inpå sedan december. Men det är lite för varmt, plusgrader på höjd och snö som är helt rutten och inte har någon bärighet att klättra på och vi börjar inse att fan, vi kanske är för sent ute, har vi missat den där magiska väderluckan?
Idén växer fram
När vi sökte äventyrsstipendiet under polarnatten i December ville vi båda ha en målsättning, något att se fram emot och jobba för i mörkret. Vi ville utmana oss själva att utföra en mer tekniskt krävande alpin topptur där vi kunde kombinera våra färdigheter inom klättring med våran kärlek för skidåkning. Framförallt ville vi nog också få en slags försoning för en upplevelse vi hade året innan på en mindre krävande travers. Då tog vi alla fel beslut man kan ta och trots att vi hade en fin dag ute kom vi tillbaka lite smått traumatiserade. Lovisa var mycket mentalt påverkad efter en olycka och hade fem för många skavsår sedan tidigare. Agnes var fysiskt helt oförberedd och slut efter en lång vinter. För att göra en lång historia lite kortare tog det ungefär dubbelt så lång tid för oss att genomföra turen och när vi kom ner var det sista vi ville göra att åka mer skidor på en lång tid. Det blev förra årets sista tur, och i år ville vi istället avsluta på topp.
Själva ruten härstammar från andra världskriget och var reträttvägen för de så kallade norska partisanerna. Den beskrivs som en av de tuffare turerna man kan göra i området med sammanlagt 3250 höjdmeter uppdelat på två dagar. Den första dagen är den mer tekniskt krävande där man följer de branta fjällkammarna ovanför Narvikfjellet med hjälp av stegjärn och isyxa samt en eller flera nedfirningar beroende på snöläget. Andra dagen är mer av en lång vandring på flackare terräng till riksgränsen, där man avslutar. Det var en tekniskt mer krävande tur än något vi gjort innan och det var nog det som drog oss till just den här rutten. Vi strävade på att genomföra turen mot slutet av april och eventuellt början på maj för att ge oss själva mer ljusa timmar, Narvik ligger norr om polcirkeln och det är först i februari som man börjar få en eller två timmar med sol. Vi ville även ha så goda chanser som möjligt att förbereda oss ordentligt.
Vi har känt varandra i snart fyra år och spenderat en stor del av de fyra åren tillsammans, vi vet hur den andra fungerar och vilka rädslor båda har. Efter att vi gjorde en säsong tillsammans i Riksgränsen bestämde vi oss för att utbilda oss till fjälledare, vi hade fått mersmak för friluftsliv och ville lära oss mer. En stor del av det vi kan inom topptur och klättring har vi lärt oss tillsammans och det innebär att vi har utvecklat ett välfungerande team. Det ger en stor trygghet när man ska ta beslut i utmanande terräng för man vet var andras gränser finns och att man kommer bli respekterad. Trots det lyckades vi året innan inte med att se gränserna innan det var för sent, men i vinter skulle det bli annorlunda.
Förberedelserna
Inför Partisan Rutten lade vi upp en (relativt) strukturerad träningsperiod under flera månader för att bäst möjligt förbereda oss på de fysiska krav som turen skulle innebär. Egentligen kanske det inte var så strukturerat men från egen erfarenhet är det enda sättet att bli bättre på att gå på topptursskidor att just vara ute på tur. Vi fick ändå in lite styrkepass men främst ville vi ha kul och gå på så många toppturer som möjligt. Det var en stor fördel att vi båda bor kring Abisko och Narvik, vi kunde vara ute runt två gånger i veckan och utforska fjällen runt omkring oss samtidigt som vi fick massa fantastisk skidåkning.
För att stärka den tekniska och säkerhetsmässiga delen av expeditionen tillbringade vi även en dag med bergsguide Bruce Lundberg. Under den dagen tränade vi på firningstekniker, användning av rep och säker rörelse i brant och exponerad terräng. Vi gick också igenom grundläggande säkerhetsrutiner och fick praktisk erfarenhet av hur man arbetar metodiskt och effektivt i alpina miljöer. Kombinationen av fysisk träning, återkommande turer och teknisk utbildning gjorde att vi kände oss förberedda inför utmaningarna på Partisanruten.
Mentalt hade vi bägge nog en bit att nå fram till ett utförande av Partisanruten. Att avsluta förra vintersäsongen med en lång tur som slutade utmanande byggde upp för att sätta en hög tröskel för att bli mentalt förberedd på Parisanruten, eftersom vi valde denna då den kändes som snäppet svårare. Både förväntan av att ”nu måste vi ju göra detta” eftersom det har skrivits ut på sociala medier, men också hur kommer det att kännas väl på plats där ute? I pressade situationer kan jag, Lovisa, (hittills) samla mig och få ett väldigt bra fokus, men tänk om det inte går denna gång? Vi hade nog båda underskattat den mentala biten och hur det skulle kännas att befinna sig i terräng där att ramla helt enkelt inte är ett alternativ.
Ett försök på rutten närmar sig
I slutet av mars börjar vi skifta fokus från att förbereda oss till att börja tänka när – när blir vädret fördelaktigt nog att genomföra turen. Vi beställer lättviktsrep och lite prylar som Bruce rekommenderade att vi införskaffar och börjar kolla väder. Dagarna blir snabbt längre och plötsligt blir det möjligt att genomföra längre turer utan att ständigt slåss mot dagsljuset.
Timing är allt – vintern är i full gång och så är vår träning. Men att kunna tajma väder, snöförhållanden och att vi ska vara lediga tillsammans kommer att bli avgörande. Flera gånger varje dag kollar vi vädret, ser på temperatur, nederbörd samt hur det ser ut kommande dagar.
Vi ser att en dag på väderappen närmar sig som är lovande – soligt, bra temperatur, men ju närmre vi kommer så ökar prognosen för vind. Detta efter ett gäng soliga vindfria dagar men då vi båda jobbat, nu kanske vi äntligen kan tajma när båda är lediga! Dagen innan så visar prognosen 10(17) i vind och vi inser att det inte kommer att vara möjligt med en kammvandring under de förhållandena. Trots det packar Lovisa väskorna från Abisko, fulla med stegjärn, isyxa, rep och skidutrustning. Eftersom att vädret bortsett från vinden ser optimalt ut så överväger vi, ska vi ändå ge det ett försök? Kanske att det inte är så farligt väl på plats? Men vi stryker den idén ganska snabbt, för att vi vill ge partisanruten en ärlig chans. Och det känns inte som en ärlig chans när vi går in med inställningen att vi antagligen kommer att behöva vända.
På den blåsiga dagen visar det mindre vind norrut, där är vi ute på en jättefin lång tur i Gratangsbotn och samlade på samma distans som Mattacurrutraversen vilket kändes bra. Men väl på höjd blåser det mycket, och det kändes som helt rätt beslut att inte befinna sig på en utsatt kam, där prognosen visade ännu mer vind. Vi är långt in i vintern där vi haft flera soliga dagar som inte tajmat, och vi jämför allt med partisanruten, tänker på den hela tiden. Kan man kanske bli besatt av en topptur?
Men trots våra hittills uteblivna försök så tappar vi inte hoppet. Framöver så verkar solen stanna och trots att vi ska jobba några dagar så kan det vara möjligt nästa ledighet. Solen står högt i mitten av april och värmer på hög höjd. Lovisa går på en tur söder om Narvik där man har bra utblick över hela partisanruten. Därifrån ser det ut som att mycket har smält, och det är först nu tanken av att vi kanske inte kommer hinna innan solen helt har slukat upp vinter slår oss.
Sista veckan i april drar vädret in. Det var väntat, efter veckor av väder som varit väldigt stabilt. Men kanske blir detta vår räddning, snön kan återhämta sig och att det kanske blir möjligt nästa väderlucka! Vi båda slutar jobbet sista april, Lovisa flyttar in hos Agnes och vi har många välbehövliga vilodagar inomhus medan det stormar utanför fönstret. Energin sprudlar och om vi skulle kunna få en perfekt väderlucka för partisanruten så är vi redo.
Men så kommer ingen väderlucka, istället visar vädret soligt norrut, på Lyngen, och vi börjar inse att nu kanske vi har missat det, vi kommer inte att hinna genomföra turen med de perfekta förhållanden vi vill ha. Det var i sig en ganska snabb omställning. Målet med partisanruten var ju att ha kul samtidigt som vi utmanar oss själva och får kombinera tekniska kunskaper med skidåkning. Och drömmen för just det är ju faktiskt på Lyngen, med branta och utsatta berg.
Plan B?
Eftersom vi aldrig haft en backupplan till partisanruten var det lite motigt att skifta inställningen från när vi kan göra det till vad vi ska göra. Men i takt med att vädret såg så mycket bättre ut på Lyngen var det ganska självklart vad vi skulle göra istället, och ärligt talat vem kan klaga när man får åka puder i maj i Nordnorge? Vi vaknade till regn och packade bilen med tält, sovsäckar, skidor och körde norrut. För Lovisa är det första gången på Lyngen, medan Agnes bara varit där en gång tidigare och det är en omställning att försöka lära sig hur det funkar där samt vilka turer man kan gå, när vi i ett halvår har nördat ner oss på en specifik tur. Som tur är har vi ett par vänner med oss som har lite mer koll på området och hjälper oss titta på turer. Vi sitter på kvällarna med näsan ner i guideböcker som har beskrivit en del av de turer som finns i Lyngen för att försöka pricka rätt fjällsida på rätt dag med bäst möjliga snö.
Första dagen har vi lite växlande sol med moln och väljer att gå upp på Imagáisi, en sjukt vacker topp täckt av glaciärer i södra delen av Lyngen. Det var flatljus och dimma deluxe men vi valde ändå att gå ner och titta på en nordväst vänd ränna och hoppades på en väderlucka. När vi kommer ner är det en konvex sluttning så det är svårt att se och avgöra exakt vad det är man ger sig in på. Vi är båda lite tveksamma eftersom vi inte gått upp i den aspekten vi vill åka ner i. Som tur är har vi släpat med oss ett 60 meters rep så vi bygger ett ankare med hjälp av våra skidor och firar ner. Snön känns toppen, linjen ser bra ut och vi får en bra känsla. Precis då öppnar molntäcket upp och vi får lite bråttom att samla ihop repet. Lite nervöst är det att åka ner i en sån brant sluttning men eftersom vi båda ändå aktivt har försökt utmana vår skidåkning hela vinterna känns det hanterbart. De sista svängarna kan man till och med slappna av och bara njuta.
Dagen därpå ger vi oss på en lite lugnare klassiker i Lyngen, Storgalten. Det är en väldigt populär tur och när vi kommer dit är det redan ett tiotal bilar på parkeringen. Eftersom vi börjar så pass mycket senare än alla andra får vi ändå spendera största delen av turen utan att behöva trängas vilket är skönt och vi hittar en linje där ingen åkt på hela dagen. Den är ganska brant och lite tuff bitvis men det blir ändå ett väldigt njutbart åk hela vägen tillbaka ner till bilen. Rent mentalt och fysiskt känns det plötsligt mycket mer hanterbart att åka brantare. Förra vintern var vi båda mer skakiga i benen när det brantade på och mentalt var det svårare att initiera svängarna. Det känns skönt att vissa delar av våra förberedelser inte var för intet och vårt mål har ändå gett oss olika typer av färdigheter som vi kan använda på framtida turer.
Vi får otroliga dagar i Lyngen. Solen skiner och bergen är så fina att de knappt går att titta på. Vi hittar kallpuder på topparna, och får några av vinterns finaste svängar. Vi sover i tält precis nedanför bergen och lagar både tacos och pasta på våra stormkök. Har vi kanske lyckats med vårt mål – trots att vi är på en helt annan plats än vi först tänkte?
Avslutande ord
Partisanruten finns kvar, bergen står alltid kvar. Det er ingen skam å snu som våra kloka landsfränder säger, trots att det i stunden kändes jobbigt att överge projektet. Vi ger det en ny chans nästa år, och efter 4 år fastklistrade så ska vi nog klara av att hålla ihop flera vintrar framöver. Nu går vintern över i sommar men vi kommer nog att fortsätta vårt smått ohälsosamma dagdrömmande om den ikoniska alpina traversen.
En lärdom vi tar med oss är att det är bra att ha mål, och som personer så trivs vi båda med att ”jaga målet” samt att ha något att jobba för – till en viss gräns. Vi målade nog bägge upp partisanruten upp lite för stort, och för Lovisa som är lite av en övertänkare, gjorde det att både tröskeln och den press man satte på sig själv kändes på snäppet för högt. Man vill nog hitta en så kallad “sweet spot”, att ha ett mål utan att bli besatt av det och skynda långsamt. En lärdom som etsat sig fast lite extra mycket efter vår dag med Bruce var något han sa, “Ni kan bara prova, och vänd inte för tidigt”. Vi blev nog lite för besatta av ett perfekt tillfälle och genomförande som aldrig riktigt kom. Man kan också prova och misslyckas, men vi ville nog helst prova och lyckas, ett tankesätt som kan ha hållit oss tillbaka. Utöver det fick vi med oss flera tekniska lärdomar efter vår dag med Bruce, detta tar vi med i vår kunskapsbank till framtiden. Tack Topo Travel och Bruce för denna möjlighet!
Vi blev besatta av att genomföra partisanruten, och målet kanske trots allt inte var att ta oss genom just den turen, utan att få genomföra ett större äventyr där vi utmanar oss mer än förra året. Vi lyckades med att ha kul, få åka utmanande skidåkning med tekniska partier och vara ute mycket och länge. Men inte på just det berget där vi hade tänkt.
/Lovisa & Agnes